Jag läste en bra krönika för ett tag sedan. Den handlade om hur gravida kvinnor ofta får ta emot både den ena och den andra kommentaren om sitt utseende. Inte nog med att de kan få höra kommentarer om hur mycket de gått upp, de blir även tagna på magen av allehanda personer. Om man översätter detta till icke gravida blir det uppenbart att detta inte är okej. Som att vi skulle gå fram till valfri, okänd, överviktig person, klappa den lite på magen och kommentera eventuell pluffsighet. Det är ju inte okej.

Nu händer ju inte detta bara gravida och överviktiga personer. Det händer även smala personer. Och nu vet jag vad det tänks i stugorna, ja men att vara smal är ju normen så smalisar ska nog bara vara tysta. Stigmat som överviktiga utsetts för är värre.

Ja så är det, men känslan av att andra människor ska bedömma ens utseende och kommentera det, är densamma. Jag kom att tänka på det här när jag träffade en vän som har problem med att gå upp i vikt. Hon får ta emot råd om kost stup i kvarten. Och då kan vi översätta det till att vi skulle göra detsamma för överviktiga “hörru Ulla, så himla tjock du har blivit på sistone. Du bör nog skära ner på de vita gifterna, socker, vetemjöl och mejeri, så ska du nog få bort de där extrakilona. Äter du tillräcklig med grönt? Snålar du på fettet?”

Det blir ju absurt. Om var kvinnas kropp bara kunde få vara hennes. Genom media får vi alla reda på hur vi och våra kroppar ska se ut, redan från barnsben. Jag tror vi med säkerhet kan säga att de flesta av oss vet på ett ungefär hur vi ser ut viktmässigt, utan att någon förtäljer detta för oss. Vi kan nog också säga att i dagens upplysta tider så vet vi alla egentligen hur vi bör äta för att må bra.

Vi är alla medvetna om idealet. Men vem är idealet? Ingen passar in i den snäva mallen och kvar blir drivor men människor som ser fel med sitt eget utseende.

Jag längtar efter en tid när vi alla bara kan få vara som vi är och tycka om oss själva. Tills dess låter jag bli att kommentera din eventuella övervikt och hoppas att du med all din välmening även håller din trut stängd om min vikt. Ömsesidig respekt.


Det är inte lätt att äta så det passar Elsa för tillfället. Genom hela det här året har jag mentalt hållt fast vid olika dieter för att få inspiration till recept och kunna äta varierat, kul och rent. Men när jag fick ta bort nötter så gick hela raw food-dieten åt pipan. Jag har befunnit mig i ett matvacuum där allehanda skit(läs socker och tillsatser) har vandrat ner i magen. Men nu, nu har jag en ny diet att hålla mig i! Jag är vegan! Som äter kött…tillsvidare!

Det är mycket som har fått oss att äta mer vegetariskt här hemma. Kött och industri är aldrig vackert. Efter att ha sett dokumentären Cowspiracy är det nu uppenbart att vår köttkonsumtion är ohållbar. Köttproduktionen står för 51% av alla växthusgasutsläpp och är den största faktorn till klimatförändringarna. Tidigare har jag liksom blundat för det här, tänkt att det är någon extrem djurrättsorganisation som har förvanskat lite statistik, men rapporten kommer från FN.

En annan sak som fått mig att tänka till kring vårt köttätande var när min kompis Carro sa att istället för att ha köttfri måndag varför har man inte köttmåndag och vegovecka istället? Typ så. Mindblowing i sin eneklhet. Så nu lagas det veganskt här som aldrig för. Det hade antagligen varit vegetariskt om jag nu inte undvek ägg och mjölk för Elsas del men veganskt känns lätt och fräscht. Och ännu bättre för klimatet. Inte svårt alls.

Igår labbade jag ihop en snabb vegansk falafel. Supergod och godkänd av köttälskaren i huset. Till och med han stöder vårt vegoätande efter att ha sett Cowspiracy. Se den vettja, finns på Netflix. Och ät mer vegetariskt för dina barn och barnbarns skull.

image


Jag kom på det idag. Det går inte att göra rätt med amningen i omvärldens ögon. Det här är en samling påståenden som jag har hört från olika håll:

Ammar man inte, så gör man fel. Eventuellt så vill man inte barneta bästa.
Ammar man i sex månader så ammar man för kort.
Ammar man i ett år så ammar man länge.
Ammar man längre än ett år så är man som mamma lite “speciell” som knyter sitt barn liiite för tätt till sig. Det är eventuellt lite synd om barnet i det fallet. Hen kan få det jobbigt längre fram. Mamman har eventuellt lite issues också.

Är vi inte alla olika? Kan vi inte låta alla mammor få göra precis som dom vill/kan/orkar utan att behöva skuldbelägga och pådyvla dem “vårat rätt”?

Jag är urbota less på människors brist på acceptans och respekt. Världen är ju så vacker om vi bara låter den vara det.

image



Idag är det en väldigt speciell dag. För exakt ett år sedan så hade jag värkar. Elsa var på väg. Jag minns det som igår.

Jag hade haft förvärkar i flera nätter. Vid 15-tiden pratade jag med min mamma och blev av någon anledning arg på henne. Varför har jag glömt, kanske var det pga hormoner, de svallade ju rätt friskt vid den tiden. Det satte nog igång allt. Jag ringde min syster för lite moraliskt stöd och det var då jag liksom blev uppmärksam på att värkarna var igång och att de inte avtog. Vid 16.30 chattade jag med en vän och hon undrade hur det gick för mig. När hon hörde att jag hade fem minuter mellan värkarna tyckte hon att jag skulle ringa hem Johan. Jag var så himla inställd på att det tar lång tid att föda första barnet så jag tyckte att han skulle åka på innebandy. Han kom hem istället och det var rätt beslut. Han hann nätt och jämt äta, vila lite, hjälpa mig i och ur badet innan vi vid 20-tiden åkte in. Kl.00.00 föddes vår lilla tjej.

Idag har detta spelats upp inom mig om och om igen. Vi var faktiskt på Helsingborgs Lasarett på sjukgymnastik med Elsa idag. Hon satt i selen på min mage. Så nära där hon för ett år sedan låg i magen. Så mycket har hänt. Vårt fina lilla barn fyller ett år. Helt plötsligt har födelsedagar fått en ny innebörd. Det är något väldigt stort och viktigt.

image

image


Hej du trogna bloggläsare,
Jo men kikar du in här igen trots mina skrala uppdateringar så är du en trogen en. Tack för det. Jag tror det kommer bättre bloggtider. Jag har brottats lite med om bloggen ska få vandra hädan men jag tror istället att det kommer bli nya tider, nytt namn och ny inspiration.

Till senaste nytt:
Elsa har gått upp i vikt! Efter en tredje allergiutredning så har det visat sig att hon inte tål nötter, möjligtvis reagerar på potatis, majs och något sädesslag och när de nu är borta så verkar hon må bättre. Det är lite tidigt att säga än, men håll tummarna!

Vi har fått huset äggat under Halloween. Det är en alldeles egen historia men i korthet fick vi tag i den arme kraken som gjorde det och huset blev rengjort. Får se om jag hittar tiden att förtälja hela historien.

Vi har fikat hos våra nya Irakiska grannar. Nya vänner och ett rikare liv känns det som vi fått. Vi kan inte bara sitta på våra rumpor och tycka att nya svenskar ska integreras. Vi måste vara en del i integrationen. En aktiv del.

Till sist en filmrekommendation, True cost, en dokumentär om  modeindustrin. Skrämmande, upplysande och så tänkvärd kring vår konsumtion.

Och just det, en radiorekommendation också. Om du har döttrar så rekommenderar jag dig att lyssna på Kaliber i Sveriges Radio P1. De gör just nu en granskning av vaccinet Gardasil mot livmoderhalscancer. Snälla, snälla lyssna innan du låter ditt barn vaccinera sig. Ta ett informerat och välgrundat beslut, lita inte blint på myndigheterna bara för att det ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. I flera länder där man använt vaccinet längre ser man många allvarliga biverkningar som inte addresserats i Sverige. Så lyssna.

image


Jag skulle kunna skriva en viktminskningsbok och göra mig pengar på detta. Eliminationsdieten skulle den heta. Vi har alltså fått reda på att Elsa reagerar på nötter, potatis och majs och eftersom jag ammar så måste jag sluta med det. Utöver gluten, mjölk och ägg. Detta är en mycket effektiv diet om man vill gå ner i vikt. Det är liksom inte så mycket kvar. Så känns det iallafall idag, dagen efter vi fick provresultaten.
Det utesluter i princip alla godsaker. Alla redda såser. Potatisstärkelse finns i allt från bröd till fonder. Kvar blir rotfrukter, grönsaker och kött, fisk och fågel. Hälsosam mat helt enkelt. Det börjar bli påfrestande att gå på restaurang(som jag ju som småbarnsförälder gör stup i kvarten). Listan jag tar fram gör liksom att personalen få ta time-out och ha konferens i köket. Resultatet blir alltid en sallad. Men det kan också vara gott.

image


Nu har träden skiftat även i Skåne. Det är något speciellt med hösten. Färgerna. Dofterna. Ljuset. Jag gillar det. Speciellt en sådan här torr höst, annat är det när det bara regnar och är mulet.

Våra promenader går genom bokskogen, ner till dammen på bilden och varenda vy är värd en bild.

image

Jag har verkligen blivit mer selektiv med vad jag ser på tv. Helst vill jag ha något allmänbildande, något som vidgar vyerna, som ifrågasätter normer. Som får mig att tänka ett steg längre. Eller som får mig att tänka. Punkt.

Serien Ett barns första dag är ett sådant program. Det finns på svt play/kunskapskanalen och handlar om hur olika ett barns första dagar kan se ut. Programserien besöker bl.a. Grönland, Kuwait, Israel, Brasilen och Kina. Vi tar ju gärna för givet att vårt sätt är det riktiga, “så som man ska göra”, i allt från förlossning, amning, ersättning, välling, mat, konsumtion osv. Det är vyvidgande att se hur andra gör. Kanske inte för att jag håller med om att nyfödda barn behöver gå på spa som de kan göra i Kuwait men det vidgar sannerligen vyerna.

Så det är mitt onsdagstips idag. Ett barns första dag.


Min stackars blogg. Så styvmoderligt behandlat på sistone. Jag som brukade blogga varje dag. Tiden har inte riktigt funnits, inte heller inspirationen. Det är så mycket fokus kring Elsas hälsa. De två senaste veckorna har vi testat mat som gjort henne till en mycket missnöjd bebis. Nätterna har varit katastrof. Så vi är slut nu, hela familjen. Nu är testet över för den här gången och hon börjar förhoppningsvis må bättre snart igen. Jag fattar att det inte är kul att läsa om, men så är ju livet. Det är inte kul och lätt utan många gånger är det tungt och kämpigt. Och då får man vara i det. Någon gång vänder det och här är en familj som är mer än redo för det.

image


Jag säger som alla andra småbarnsföräldrar, vad detta första år går fort. Redan elva månader gammal! Eller ung får vi nog säga. Jag tog några fina höstfoton för någon vecka sedan och de bjuder jag på idag. Vårt lilla hjärta. Stora tjejen som kryper och ställer sig på knäna. Hon ställer sig på fötterna när hon står mot oss. Hon älskar och gosa och leker gärna själv när hon mår bra. Vi har inte fått ordning på Elsas hälsa än, hon går nu ner i vikt, så vi spendrar en hel del tid på sjukhus och att pröva ny mat för att se vad som kan fungera. Vi bara hoppas att hon snart, snart ska få må prima och växa som hon ska.DSC_0007 DSC_0061 DSC_0027