Det känns som att förra året var “det sjuka året”. Det här året känns som det kommer bli “återhämtningens år”. Från nyårsafton till nyårsdagen skedde förändringen. Jag skrev till och med här på bloggen att förändringar inte sker över en dag, men det känns så.

Det här året bjuder på helt nya utmaningar. Det är som att jag på nytt ska lära mig att gå. Och att gå är i det här fallet att komma tillbaka till ett nästan vanligt liv. Och det är svårt. Att arbetsträna 8 timmar på en vecka är svårt. Åtta timmar. Jag trodde att det skulle gå hyfsat lätt, men det gör det inte. Jag trivs jättebra där jag är, men energin räcker ändå inte. Jag är fruktansvärt trött och hjärnan går ofta upp på högvarv. Och det är då min förträffliga KBT-terapeut hjälper mig. Kommer med praktiska tips om hur jag kan förhålla mig till kroppen och huvudet. Så himla bra! Så på det stora hela är allt fortfarande ganska jobbigt men känns ändå så väldigt hoppfullt. Hjärnan funkar om möjligt ännu sämre nu när jag utsätts för lite stress. Därav stavar jag lite sämre här på bloggen och i vanliga livet låter det som jag spelar Alias hela tiden. Jag använder andra ord när jag inte hittar rätt ord, tex den som man drar i och som stänger ute ljuset=rullgardin. J förstår ganska sällan vad jag menar. Det känns galet att hjärnan är så känslig för stress att jag direkt får kognitiva svårigheter, men det är bara att gilla läget.

Att läsa är ett av mina sätt att stilla min överaktiva hjärna. Nu senast Jan Guillou.
image


När jag först blev utbränd så bestämde jag mig för att promenera varje dag. Hade hört att det var bra. Och så långt har även ni hört förut.

Jag gick en kort, kort runda och fick pausa mest hela tiden. Kroppen var så trött, så trött. Efter ett halvår så kunde jag gå samma runda utan att pausa, men fortfarande väldigt långsamt. Nu, ännu ett halvår senare, så kan jag faktiskt gå med lite tempo. Bra tänker ni! Nej inte alls, säger jag. (Jo lite, men det är inte poängen.)

När jag går snabbt går huvudet automatiskt upp på högvarv. Kroppen tar upp stressen från den raska promenaden. Så nu har jag börjat skrida fram igen. Som Lucia. Fast jag tror mer att jag ser ut som en vaggande anka egentligen. Men det spelar ingen roll. Nu stannar jag återigen om jag hör en fågel eller ser ett vackert träd. De raska promenaderna får vänta.

Jag har också hört att det ibland rekommenderas inom stressrehabilitering. Att gå långsamt alltså. Så ni alla som är uppe i varv eller kanske bara är snabbgångare, testa att dra ner på takten och se vad ni upptäcker.
image


Huga. Det har varit en jobbig vecka. För mycket action för min kropp och själ. Det har nästan bara varit positiva saker (förutom 14-timmars-värk och akut järnbrist) och ändå brakar jag ihop. Glömmer allt vad acceptans mot mig själv heter. Jag blir frustrerad på kroppen. Känner att den trilskas med mig. Egentligen är det nog bara jag som återigen har glömt att lyssna på den. Att jag ännu inte har accepterat att i mitt liv är det kroppens vilja och behov som är nummer 1. Utan undantag. Gör jag undantag så får jag betala. Det är som en ständig kamp mellan viljan och kroppen.  Blir jag frisk när jag någon dag inser att min kropp ska styra hela mitt liv och jag alltid, alltid, alltid sätter den främst? Om ni anar en viss bitterhet så anar ni rätt.

Nog av klagosång. Jag har träffat fyra underbara barn varav två små bebisar den senaste veckan. Älskar bebismys! Här ser ni lilla A som jag träffade för första gången i lördags.
image


Jag kämpade mig ut på min promenad, för promenader gör alltid gott. Jag gick så långsamt att gamla vithåriga gubbar gick om mig. Hjärtat dundrade på i bröstet och jag kom på att det är ju så järnbrist känns. Minsta anstängning gör att hjärtat jobbar extra. När jag gick där och deppade som mest så såg jag en bekant fågel. Antracitgrå kropp och vit haklapp. Det var en Strömstare som stod och neg i vattnet. Alldeles orädd för mig. Jag stod på ett par meters håll i flera minuter. Det är lite ovanligt att se den här så här års. Strömstarens budskap enligt min djurbok är “Du klarar av det”. Då kändes allt genast lite bättre. Världens sämsta bild men den står på stenen i vattnet och ser ut som en liten, vänlig vildvittra.
image


Idag mår jag oförtjänt dåligt tycker jag. Jag är tung och trött i kroppen, har hjärtklappning, känner mig illamående och yr. Jag tycker synd om mig själv. Väldigt synd om mig. Jag gissar att min kropp tycker att jag förtjänar att må så här.

Jag vaknade trött i hågen men utan värk. Direkt tänkte jag på alla saker jag borde ta tag i här hemma. Tvätta, slänga döda julblommor, måla klart ett par tavlor och baka knäckebröd. Det senare för att kompensera min stackars make. I två dagar har han fått ta hand om mig. Ja, egentligen i ett år, men de senaste två dagarna har jag verkligen inte kunnat göra någonting. Det är ett ständigt dåligt samvete att ligga till last. Det är ju aldrig bara den utmattade som drabbas, det är speciellt den närmsta familjen. De som helt plötsligt får dra hela lasset. Som också undrar vad som har hänt med personen som alldeles nyss var glad, sociala och orkade sjukt mycket. Som nu bara orkar sova och vila. Som reagerar på allt och inget. Som måste få det på sitt sätt för annars funkar det inte. Det ständiga dåliga samvetet och smärtan över att vara den personen. Det är tungt att bära.

Så med min lilla energi bakade jag knäckebröd, slängde julblommor och gjorde sallad till lunchen. Jag måste ju få min make att orka också. Jag måste visa hur mycket jag uppskattar honom. Hela tiden anfådd av hjärtklappningen. Samtidigt fantiserade jag om vad det var för fel på mig. Ångest är det i alla fall inte. Stress? Hjärtat slår stenhårt i bröstet. Ska jag orka dra i det nu? Ska jag orka ringa sjukvårdupplysningen? Ska jag må så här en gång i månaden? Är det endometrios och ska jag orka slåss mot manliga gynekologer som inte ens känner till hur man upptäcker endometrios? Jag orkar inte slåss.

Lagom till J kom hem på lunch var jag så klart ett vrak. När man ser det i skrift förstår man ju det, men inte när man är mitt uppe i det. Jag tänker speciellt att oron och de läskiga tankarna på sjukdom får mig att må ännu sämre. Men jag vet inte hur jag ska sluta. J sa åt mig att lägga mig i soffan och läsa en bra bok så det ska jag göra nu. Sedan kan jag förstå att kroppen är helt slut efter veckans prövningar och att jag försökte kämpa emot med mitt brödbak och salladsgörande. Lite klokare har jag allt blivit på det här året. Hej från soffan.
image


Första dagen på jobbet gick bra. Jättebra faktiskt. Det var trevligt och kändes bra. När jag kom hem så blev jag jättejättetrött som sig bör, men det hade jag glömt bort att jag skulle bli. Sen hade jag maratonmensvärk i 14 timmar också så det kanske bidrog till tröttheten. Även om den hade  vänligheten att ha sin topp alla de sju timmarna efter att jag kom hem. Som en liten lätt förlossning så där på en torsdag.  Tack och lov är jag ledig imorgon.


Imorgon börjar jag arbetsträna. Det känns bra. Jag känner mig redo. Eftersom jag inte kan ta mig till Malmö och min arbetsplats så börjar jag i Helsingborg på en liten tapetserarverkstad. Det blir ungefär så lite som det går, 8h per vecka. Jag har absolut ingen aning om hur jag kommer må eller orka så det blir spännande att se. Dessutom har jag bokat in mig på en yogakurs med start nästa vecka. Den medicinska yogan jag fick via vårdcentralen är slut. Det känns också väldigt bra att ha hittat en träningsform för mig och att nu få komma igång på riktigt. Jag hoppas bara att jag inte tar på mig för mycket nu. Det är svårt att veta när jag under så lång tid inte har gjort väldigt lite.


Ni har ju fått följa med mig i utbrändheten i snart ett år men jag tror att det för många ändå är svårt att förstå vad det är och hur det funkar. Eller inte alls funkar, som det allt som oftast känns som. Framförallt behöver man förstå att inget jag gör har med någon annan än mig att göra just nu. Jag har inget annat val än att välja bort nästan allt socialt umgänge, bara för att orka. Energin finns bara inte. Eller finns ibland och helt plötsligt är den borta. Jag blev tipsad om en text där igenkänningsfaktorn är hög för mig som utbränd. Jag tänker att det kan vara bra att läsa som anhörig, vän eller kollega. Här hittar ni texten.


Det råder någon form av undantagstillstånd här hemma. Vi sover fruktansvärt dåligt. Vi är inte sugna på mat. Vi har ätit tomtegröt och julskinka i en vecka. Vi är två zombies som väntar på julen. J satte sig upp i sängen och ropade “jag fixar det!” härom natten. Stressnivån är på den nivån. När J såg mig i förrgår sa han spontant och oroligt “men älskling hur är det?” Det var ingenting men jag såg ut som jag genomlevt sju svåra år. Det har ju bara varit ett svårt år än så länge och så här illa brukar jag inte se ut.
Idag har jag dessutom haft ännu en dag däckad i soffan och jag har inte tvättat håret på fyra dagar. Nu är tomtegröten slut och jag blev tvungen att laga mat. Det blir en vegetarisk LCHF-paj med broccoli, lök, tomat och fetaost. Till det äter vi säkert julskinka. Jul du får komma när du vill nu.
image