Igår kväll hade vi gäster. Hade det varit före utmattningen skulle jag ha planerat maten, planerat inköpen, städat , dukat och fixat innan gästerna kom. Men nu var det istället jag som sa att vi kunde strunta i städningen. De där dammråttorn syns ju ändå inte när det börjar skymma. Men J tyckte att min nivå var lite väl låg så han dammsög, planerade maten och handlade. Han styrde upp allt. 

Efter att ha varit familjens projektledare i sex år så är det så frigörande att helt och fullt kunna lämna över stafettpinnen till J. Inte som innan, när jag ville min inte riktigt kunde släppa den. När jag tyckte att J’s framförhållning var lite si och så, och städningen allt som oftast var lite knapphändig. Egentligen har inget utom jag förändrats. J kom hem med matvarorna fem minuter innan gästerna kom igår. Och varken lister eller soffan var dammsugen. Men jag brydde mig inte. Jag tyckte det var toppen. Det är så jäkla skönt att få åka i baksätet. Dåligt samvete har jag inte heller. Jag har ju stått vid det där rodret så länge så det är ju inte mer än rätt att vi turas om.

Det är på så många sätt som jag är tacksam för utmattningen och detta är ett utav dem. Att bristen på kraft har fått mig att sänka ambitionsnivå, att acceptera och gilla läget. Och att min brist på kraft har låtit J kliva fram. Det är så otroligt skönt att alla saker inte är så himla viktiga längre. Det hade jag aldrig till fullo kunnat lära mig om jag inte blivit utmattad, det är jag helt säker på.

image


Vi har ett alldeles fantastiskt fint väder i Helsingborg idag. Vi har haft det i flera dagar. Det är så ljuvligt att få kisa. Att så tomater och drömma om trädgården.

Efter förra veckans 4 timmars arbetsträning så däckade jag i fyra dagar. Helt ovärt. Det får mig att fundera på om arbetsträning är rätt för mig just nu. Jag ger ju inte upp så lätt(är det någon som inte är en quiter så är den den som gått in i väggen) så jag ger det några veckor till, sedan blir det träff med läkaren för utvärdering. Att inte kunna göra nästan någonting privat, för att istället lägga all energi på arbetsträningen, däcka och sedan vara på benen lagom till en ny arbetsvecka börjar känns lite snett. Mer tärande än närande. Men jag är vid gott mod och njuter av naturen på mina promenader.

image


Idag vilar jag. Den här veckan har jag börjat arbetsträna igen. Två dagar i veckan, två timmar varje gång. Jag har även bytt till en enklare yogagrupp. Det betyder att jag har aktiviteter tre dagar i veckan men förhoppning att även kunna göra en rolig sak til helgen. I teorin är det här ett upplägg som jag känner mig nöjd med och som borde fungera.

I praktiken är det fortfarande svårt att stå emot allt annat jag vill göra som att plantera om blommor, träffa vänner, måla om möbler hemma, baka och testa nya recept. Men jag övar mig. Min taktik för att distrahera mig från allt jag vill göra är att läsa. Bara läsa. Det funkar bra så länge jag kan avstå från surfimpulsen. Alltså impulsen att surfa på mer eller mindre viktiga sajter. Surfandet ger mig ofta bara fler saker jag vill göra och fler intryck som inte skänker kroppen vila.

En annan sak som gör att jag behöver vila just idag är att jag och J har sovit tillsammans igen. Han har mycket på sitt jobb vilket påverkar sömnen. Det är linjaler i sängen som han letar efter, allmän aktivitet  och ett himla orerande varje natt istället för sömn hos oss. Så nu blir det separata sovrum igen en tid. Tråkigt men det är bara att gilla läget.

Bjussar på mina fina tulpaner och den våriga ljusstaken från Paradis Verkstan på Öland.

image


Min mobil har börjat beté sig. Så stavas det kanske inte, men annars blir det bete. Som för kossor. Men det kanske stavas så. Eller inte. Ja men upplys mig då!

Jag kom iallafall på att det kanske är för jag har 978 bilder i mobilen. Dags för en backup och tömning kanske. Ja. Här ser ni dagens bild.

image

Jag är på riktigt dåligt humör. Uppe i varv och kan inte gå ner. Jag promenerar och mindfulnessar men inget hjälper. Hjärnan maler på med allt som jag vill göra och planera och så gör jag något litet fast jag känner att kroppen inte orkar. Jag är en elaking mot mig själv helt enkelt. Inte bra. Jag vet inte hur jag ska bli snäll mot mig själv igen.


När man drabbas av utmattning så är energi en bristvara. Så pass att man vissa dagar inte ens orkar duscha, andra dagar finns det mer energi. Mitt liv har blivit lättare sedan jag och J började anpassa oss efter mitt energikonto. Jag är så pass bra att jag kan ha någon form av aktivitet 3-4 dagar i veckan ungefär 2-3 timmar. Aktivitet i form av besök, arbetsträning, yoga, restaurangbesök, loppisbesök eller utflykter utan för mycket ljud och intryck.

Igår läste jag en intressant artikel om just detta. På engelska kallas det tydligen för pacing. Om man mer noggrant börjar iaktta hur mycket aktivitetstid man orkar med och sedan håller sig till det så slipper man de stora dipparna. Sådan som jag har idag. Jag har värk i kroppen, framförallt armarna, känner mig trött och orkeslös och den nedgången i allmäntillstånd gör mig alltid lite nedstämd. Det är liksom jobbigt att det händer stup i kvarten. Men. Om jag nu börjar applicera pacing-strategin mer noggrant så kommer jag att undvika dipparna. Och om jag slipper de jobbiga symptomen så kommer jag känna mig bättre. Det ger en positiv spiral och sakta men säkert kommer jag att orka lite mer och kunna utöka aktivitetsfönstret. Det är min nya plan.


Jag förundras gång på gång av diagnosen utmattningssyndrom. Av själva sjukdomen, den är så förunderlig. Det är så ofattbart att minnesfunktionen kan försvinna. Att en pigg kropp kan bli så trött i flera, flera år. Att så många drabbas. Att det tar så lång tid att återhämta sig. Hur drastiskt det förändrar livet. Att personer som drabbas ofta har kvarstående problem.

Det är otroligt på något sätt.

image


Jag och J har längtat något otroligt efter den här helgen. Han har haft alldeles tokmycket på sitt jobb de senaste veckorna. Helgerna har han dessutom fyllt med fest, jakt och kalas. Och jag körde för hårt med mig själv och brakade ihop för någon vecka sedan. Det blir ingen bra kombo. Vi längtade därför så väldigt mycket wfter den här helgen då vi skulle få vara med varandra och bara ta det lugnt.

Så klart vaknade jag med huvudvärk i morse som eskalerade till den värsta migränen jag någonsin haft. Jag trodde nästan att jag hade fått en hjärnblödning. Det gjorde så fruktansvärt ont, som ett glödande kol innanför pannbenet. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Vanligtvis får jag bara synbortfall/aura och en dov huvudvärk och i jämförelse är det en barnlek. Nu har det i alla fall släppt och jag hoppas att det aldrig, aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Så vår efterlängtade lördag blev inte alls som vi tänkt oss men vi hann i alla fall med en underbar lunch på Pålsjö Mat & Bar. Världens godaste räksallad. Så ljuvligt god.

image


Jag ligger kvar i soffan idag igen. Kroppen är så tung att det är jobbigt att röra sig. Den tvingar mig att vila, kroppen. Till sällskap har jag Sveriges Radio och Vinter i P1. Jag lyssnade på Tomas Sjödins prat idag och det gick rätt in i hjärtat. Han har ett sätt med ord som liksom får fri passage rätt in hjärnan och hjärtat. Han pratade bland annat om vila. Vikten av att vila i en värld som bara går snabbare. Svårigheterna att vila, för vi ska bara och vi ska bara…Och hur att vila faktiskt är en kärleksförklaring till sig själv och de runt om kring sig.

Och här ligger jag och är utmattad och känner att ja, just så är det. Just så. Och tänk om jag vetat det jag vet nu, hade jag vilat mer då? Hade jag undvikit väggen? Tomas pratar om att det ofta är i vilan och pausen det händer. På ett sätt känns det som jag just nu och det senaste året är just i en paus. I en vila. Och när jag blir frisk då kommer bitarna att falla på plats. För att ta Tomas exempel, en kväll tittade hans fru på ett korsord men kunde inte fylla i någonting. Hon sov och tog sedan upp samma kordord kvällen därpå. Då fyllde hon i ord efter ord. Det är det jag tror kommer efter de här åren.


Ja men hej på er. Idag sa kroppen att det var dags för en heldag i vilans tecken igen. Inte alls vad jag ville eller hade tänkt, men jag får vika mig för diktatorn aka kroppen. Med all rätt. Jag har ju kört över kroppen så länge så varför skulle kroppen visa barmhärtighet med mig?

Det är så läskigt när minnet försvinner och det har bara blivit värre de senaste dagarna. Igår sa jag Föreningssparbanken och kunde inte för mitt liv komma på vad banken hette. Jag hörde att det inte lät rätt. Idag var jag tvungen att fråga J. Swedbank var det rätta ordet. Och då var jag ändå kund i banken tretton år. Jag var med om namnbytet. Det låter kanske oförargligt men det händer hela tiden och är skrämmande.

Således gör jag återigen ett försök att stryka alla aktiviteter som inte är essentiella. Den nya yogakursen ryker, jag får fortsätta på min medicinska yoga via vårdcentralen istället. Jag får skjuta på det mesta, inklusive utvärdering med rehabvägledare och bankmöte. Och jag får nog även dra ner på arbetsträningen en smula. Åtta timmar i veckan var för styft att börja med.

Dagens utsikt:
image