Jag gick igenom bilderna i mobilen och hittade gravidmagen. Jag känner att jag redan håller på att försköna graviditeten.

Lite typiskt att jag glömde ta en bild v.39+0 med tanke på att hon kom 39+1. Johan lyckades dock fota när jag sprang omkring med värkar här hemma.

Det går inte att förstå att vi har skapat en människa. Att Elsa låg och växte i min mage under alla de där långa månaderna. Vi tittar på ultraljudsbilden som fortfarande sitter på kylskåpet och säger tillvarandra, var och varannan dag, att det inte går att förstå. Det går inte att ta in.

image

image

image

image

image


Man läser mycket om bebisbubblan. Den som för alla som inte har barn låter väldigt rosa och fluffig om än lite virrig och trött.
Känslan i min kropp är som i början av utmattningen. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Har jag falllit tillbaka eller är det järnbristen i kombination med den jobbiga starten med blödningen och BB som gör att det känns som det gör? Tillsammans med det faktum att det är en naturlig kris att föda barn och bli en riktig familj.

Jag vet inte. Jag hoppas dock innerligt att det inte är en förlossningsdepression i antågande.

Idag känns dock allt lite lättare så jag hoppas att det är hormonerna som börjar stabilisera sig.

Humöret till trots så blir det mycket mys med den här godingen. Vi är nu nere på tre namn för alla som undrar.
image


När bebisen har kommit ut förvandlas f.d babybo till världens underbaraste, varmaste, mjukaste, goa vetedeg. Ingenstans sover bebis så gott som på vetedegen efter amning.

Jag funderade innan på hur kroppen skulle kännas efter bebisen var ute men den här kärleken och respekten för vetedegen hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Många pratade om att man efter förlossningen återigen skulle hitta en ny balans i kroppen. Ah visst, tänkte jag, hur svårt kan det vara liksom. Men alltså, det är helt galet! Det känns som jag har blivit en gummimänniska. Alla ben är mjuka. Jag går framåtlutad, är vinglig och konstig. Helt otroligt märkligt känns det. Jag pendlar i hållning mellan Ringaren i Notre Dame och hon den rödhåriga i Mad Men. Tänker mig att det här kan få bli en nystart för en bättre hållning, det känns nämligen som kroppen har tryckt på reset vad gäller hela sin balans.

En skön sak med att inte längre vara gravid är att kunna krama J mage mot mage. Sova skönt i alla positioner. Ligga bekvämt i soffan. Se sina fötter igen. Kunna sätta på sig skorna själv.


Förlossningen gick så himla bra. Vilken urkraft det är att föda barn! Jag önskar att alla fick ha en sådan bra förlossning som vi fick. I alla fall fram till att det inte gick lika bra.

Förvärkarna började den 30 oktober och höll på i 6 timmar. De fortsatte den 31 oktober i 6 timmar. Den 1 november höll de på i 8 timmar. Vid det laget var jag ett proffs på att andas mig igenom värkarna. Det var bra övning men lite jobbigt mentalt att inte veta om det var på riktigt eller ännu ett falsklarm. Den 2:a november var helt lugn och jag sov gott. Kändes som kroppen laddade.

Jag kände den första värken vid kl.15 den 3:e november. Vid det laget hade jag bestämt mig att bebisen skulle dröja länge, allt för att inte hoppas i onödan. Jag ignorerade värkarna ett par timmar och försökte skicka J till innebandyn vid 17-tiden. Han tyckte dock att han skulle komma hem eftersom det var tre-fem minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut.

Det var nog tur att han valde att komma hem. Han hann nätt och jämt att äta, vila, packa in alla saker i bilen, hjälpa mig i badet innan det var dags att åka in. Själv gick jag runt i någon förnekelse och sa “nej det tar lååång tid att föda barn, vi ska inte åka in på flera timmar”.

Men det blev intensivt snabbt och vid kl.20 kom vi till förlossningen, jag var då öppen 4-5 cm och hade rätt ont. Här sitter jag i undersökningsrummet. Sista bilden på kanonkulan.
image

Jag testade lustgas vid 21, då vi kom in på förlossningarummet och då frågade J “gör det inte ont längre?” Det gjorde precis lika ont men helt plötsligt kunde jag slappna av. Visst ser jag rätt avslappnad ut?
image

Förloppet gick riktigt snabbt och det var bara att åka med. Vi hann inte bada, äta eller spela musik, det var fullt fokus på de täta värkarna.

Jag ville ha en naturlig förlossning men en gång bjöd jag faktiskt 25 000kr för att slippa smärtan. När barnmorskan då sa att jag kunde få bedövning så avböjde jag ändå. Vem vet hon hade kanske krävt mig på de där 25 laxen. Dessutom var jag öppen 7 cm och bara en halvtimme senare fullt öppen med krystvärkar.

Kl.00.00, den 4:e november 2014’s allra första minut, föddes vår lilla tjej. Det efter att jag krystat i 45 minuter. Det kändes som en kvart ungefär. Kroppen tog över fullständigt. I lustgasdimman så sa jag “jag kan inte ta någon cred för detta, det är kroppen som gör jobbet, jag bara åker med”. Och det kan summera förlossningen, det var bara att åka med.

Jag tackar min kropp, mina gener, mig själv för mina förberedelser, min man för hans fantastiska stöd, den förlösande barnmorskan, den underbara undersköterskan och så klart Gud. En fantastisk upplevelse.

Några härliga lustgascitat:
“Det kom ingen värk, jag bara tjuvade lite”.
Det kom när jag drog i mig lustgas utan att värken började. I ärlighetena namn så ville man ju inte vara utan gasen så kanske tog jag lite extra några gånger för att vara säker på att börja i tid.

“Det är som techno i huvudet”
Troligtvis hörde jag ctg:n samtidigt som jag var lustgashög under slutskedet av förlossningen.

“Jag vill inte andas lustgasen för då vet jag ju att en värk kommer”
Fullt logiskt och självförklarande.

Tyvärr blev en bit av moderkakan kvar, jag förlorade nära två liter blod innan det upptäcktes och fick sövas när de skulle ta bort resterna. Så långt var egentligen allt så som det kan gå vid en förlossning.

Jag skiljer på förlossningen och allt som hände där efter. Den jobbiga delen av historien får ni vid ett annat tillfälle.




Hej då byxor. Jag kan inte ha dem längre. Alltså jag får plats i dem men jag kan inte ha något som sitter åt kring magen. Magen är liksom för långt ner. Så nu är det tights och tält som gäller. Med gympaskor eftersom fötterna inte får plats i något annat. Nu blev ju bilden oförskämt fin men känslan, den som jag gissar alla gravida känner igen från de sista veckorna, är Jabba the Hutt.

image


Nyss såg jag ett inslag på rapport om hur en ny mjukgörare i plast som heter DiNP troligtvis har samma hormonskadliga effekt som dess föregångare DEHP. Här kan ni läsa artikeln på SVT.

En del av er tycker kanske att jag är tjatig men för mig är detta bara ytterligare ett extremt uppenbart bevis på att det inte går att lita på plastprodukter. Gång på gång förbjuds ämnen i plast, gång på gång uppfinns nya ämnen, gång på gång visas även de nya ämnena vara skadliga. Och det efter att de varit ute i handeln länge.

Det finns all anledning att använda sig av försiktighetsprinicipen för alla som någonsin vill ha barn eller vill att sina barn ska kunna få barn.

Detta är kopierat från artikeln om du inte orkar klicka på länken:

Forskarna vid Karlstad Universitet mätte det så kallade anogenitala avståndet (AGD) hos 196 stycken 21 månader gamla pojkar i Värmland. Forskarna analyserade samtidigt urinprov från mamman som tagits i den tionde veckan av graviditeten. Det visade sig att det fanns ett samband mellan högre halter av DiNP och litet AGD. AGD är avståndet mellan anus och könsorganet, ett mått som direkt påverkas av hormoner under fosterutvecklingen. Tidigare studier har visat att vuxna män med exempelvis fertilitetsproblem har ett kortare AGD.

Hur kan information om detta inte ingå i basprogrammet på MVC och BVC?
Grundläggande kunskap om vad man kan göra för att minimera sin och sina barns exponering för farliga och potentiellt farliga kemikalier.


I väntan på detta barn har jag fått en del komplimanger som har gjort mig väldigt glad. Inte riktigt på samma sätt som förr när man fick en komplimang för att en tröja var fin eller att man såg snygg ut.

Idag sa t.ex barnmorskan att “ja, du har nog en stor bäckeningång”. Så strålande lycklig jag blev över den komplimangen. Det måste ju vara himla bra! Detta sa hon för barnet ligger långt ner och huvudet är mer fixerat än ruckbart. Det ligger väl egentligen så långt ner att det borde vara helt fixerat men min kompetenta bäckeningång briljerar med sin storhet.

En annan gång fick jag beröm för min fina livmoder. Den kvinnliga läkaren sa hänfört ” titta så vackert, vilken fantastisk livmoder!”. Jag sträckte på mig av stolthet. Hon pekade även ut ett ägg och det är det ägget som numera är en bebis i min mage.

En annan gång på gynakuten för hundrasjuttiofemtegången så fick jag beröm för min tydliga livmoder. Möjligtvis sa läkaren så bara för att jag skulle låta eleven få känna på mitt underverk till livmoder men jag tror att det bara var en ärlig komplimang.

Ja tiderna förändras. Numera får man beröm för sina inre organ och skriver helt ogenerat om dem på sin blogg. Så kan det gå.


Jag föll dit tillslut. För att slippa slösa tid på mer fönstershopping på nätet  så slog jag till på den sista babyshoppingen. Jag beställde hem blöjor från Naty, en nappflaska i rostfritt stål från Pura, tre små burkar att förvara/frysa in bröstmjölk i, en låda till hemgjorda våtservetter och snällare badrumsrengöring, fläckborttagare och diskmedel. Nu är jag klar. Klar!

Jag gissar att detta gör J glad. Det blir lätt lite dyrt när man väljer bort plast och billiga kemikalier. Som min kompis O säger, det blir kostsamt när frun får ny inspiration till giftminimeringen hemma.

image