Jag säger som alla andra småbarnsföräldrar, vad detta första år går fort. Redan elva månader gammal! Eller ung får vi nog säga. Jag tog några fina höstfoton för någon vecka sedan och de bjuder jag på idag. Vårt lilla hjärta. Stora tjejen som kryper och ställer sig på knäna. Hon ställer sig på fötterna när hon står mot oss. Hon älskar och gosa och leker gärna själv när hon mår bra. Vi har inte fått ordning på Elsas hälsa än, hon går nu ner i vikt, så vi spendrar en hel del tid på sjukhus och att pröva ny mat för att se vad som kan fungera. Vi bara hoppas att hon snart, snart ska få må prima och växa som hon ska.DSC_0007 DSC_0061 DSC_0027


Idag är ingen vanlig dag, för det är Elsas 10 månadersdag! Dagen till ära har hon forcerat tröskeln mellan vardagsrummet och hallen. Alla ni som varit hos oss vet vilken det är, den däringa tio centimeterströskeln som alla slår tårna i en eller ett par gånger, alternativt snubblar över. Ja, nu kryper hon sedan någon vecka tillbaka och klappar händerna.

image

Hon är dessutom mitt i ett riktigt jobbigt utvecklingssprång med katastofala nätter, därav min frånvaro här på bloggen.

Elsa mår fortfarande inte fått riktigt bra i sin mage så det är läkarbesök var och varannan vecka. Nästa vecka är det ultraljud av buken då de ska leta fler missbildningar. Nu vill jag bara att hon ska få må bra. Jag känner mig lite snuvad på föräldraledigheten. Att vara hemma med ett barn som mått dåligt i nio av sina tio månader korta liv, och som dessutom genomgått en stor skalloperation, är inte riktigt vad jag tänkte mig. Jag tänkte att jag skulle få uppleva hur förjäkla jobbigt och härligt det kan vara att vara hemma med första barn. Inte ha klippkort på sjukhuset dessutom. Vad kan man säga annat än att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Men alldeles oavsett hur den första tiden har varit så är det en riktig guldklimp vi har, stor integritet, eftertänksam, försiktig, nyfiken, charmig och en riktig glader när hon får må bra. Vårt älskade lilla hjärta.

image

(Ja, dags att sänka botten i fängelset.)


Jag och en kompis som jag träffade på gravidyogan har infört mammakväll en gång i månaden. Det är en ganska modest tillställning, eftersom vi båda behöver vara hemma för amning och läggning vid niosnåret på kvällen, men ack så välbehövligt. Igår blev det take away vid strandpromenaden i Helsingborg. Och som vi njöt och pratade om hur jävla jobbigt det här första året är. Det finns en anledning till att de flesta skiljsmässor sker innan barnen fyllt 1,5 år. Men det pratas det inte om. Men om någon undrar hur det verkligen är att få barn så kan jag berätta det, men skicka ett mail i så fall, inte ens jag vågar publikt beskriva hur jag och mina vänner upplevt det.

Bra då med mammakvällen som en ventil.

image

image

image


För nio månader sedan föddes Elsa. Hon har legat lika länge i magen som hon funnits utanför. Häftigt hur snabbt det går. Dagen till ära hittade Elsa ett nytt sätt att sitta, i någon slags upprätt grodposition. Hon fortsätter att öva sig på att rulla, stå i krypposition, säga dadada, nenenen och vinka. Hon älskar att busa med sin pappa.

image

Nu har Elsa mått bra i tre veckor. Tre veckor av sitt nio månader långa liv. Kan livet vara så här? För henne och för oss? Kan det vara så här att ha barn? På många sätt har det varit 8,5 månader av odefinierad ohälsa och otroligt slit för hela familjen. Skallmissbildning, reflux, torticollis, mjölkproteinallergi, äggöverkänslighet. Vi har behövt gå in i vår egen bubbla och bara vara med varandra. Inget annat har gått, Elsa har inte velat vara hos någon annan. Och det förstår man ju, är man själv sjuk vill man ju bara vara hemma i sin egen säng med de allra närmaste omkring sig. Man har inte behov av något annat. Nu hoppas vi så innerligt att detta håller i sig, att Elsa ska få må bra och fortsätta växa och utvecklas. Det är en himla härlig tjej vi har


Alltså jag gissar att ni sett på bilderna att vi har haft en hel del selar här hemma. Ingen har passat! Vi har en Tricot Slen bärsjal, vi har lånat en traditionell Babybjörn, vi har haft en Ergobaby och en Babybjörn Comfort Carrier. Nu äntligen har vi hittat en som funkar för både bebis och bärare – Tula!

image

Vi har en bebis som vill bli buren och en mamma med dålig rygg därav jakten på en bra sele. Den är lik Ergobabyn men så mycket bättre. Barnet hamnar i en bättre position, närmre på något vis. Det känns som det är mindre men stadigare tyg. Enklare på alla sätt. J älskar den, jag med och ni ser ju att Elsa gillar den. Ett tips till er som letar selar. Vi beställde vår på knyt-an i söndags, och kunde hämta ut den idag. Suveränt!


Jag fick ett så otroligt bra föräldra-råd av min kusin igår. Jag måste dela med mig.

Just igår pratade vi om att introducera gluten för spädbarn. Specifikt Elsa. Gällande råd från BVC och Livsmedelsverket är att de ska introduceras i små doser i skydd av amning. Det finns annan forskning som visar att detta inte hjälper, men strunt samma.

Jag har velat fram och tillbaka med hur vi ska göra med glutenintroduktionen. Jag är glutenintolerant vilket gör att Elsa kan ha mina anlag. Min glutenintolerans kom fram efter att jag drabbats av en parasit. Samma sak hände min kusin som drabbades av samma parasit. Hon fick sin diagnos lite snabbare än mig. Själv fick jag vänta i tio år, men jag vet ju när allt började. Det jag menar är, hade vi inte blivit nedsatta av parasiten så kan jag verkligen undra om glutenintoleransen hade kommit fram.

Nu är det så att Elsa fortfarande utreds för sin mage som inte är som små bebismagar ska vara. Det har liksom inte känts rätt att lägga på ytterligare en belastning men samtidigt ligger BVC på. Men igår så fick jag det där kloka rådet, hur skulle det kännas i hjärtat om du gav henne gluten?

Då visste jag. Det får vänta. Skit på er BVC och Livsmedelsverket. Det känns i magen och hjärtat att det inte är rätt för oss just nu.

Rådet att lyssna till hjärtat/magkänslan är ju applicerbart i varje situation som man förälder tvekar inför. Det är ju egentligen ganska självklart, men man kan behöva påminna sig om det och tänka sig in i situationen för att landa i sitt beslut.

Så det blir dagens tips, kanske behövde någon av er andra också påminnas om att känna in hjärtat.

image


Det tog lite tid men nu har jag monterat gipsavtrycken i en Ribba-ram från IKEA. Här kan ni läsa del 1 om hur jag gjorde avtrycken. När jag monterade dem tog jag en bit lindblomsgrönt scrapbookpapper som jag hade hemma som bakgrund, fäste det med fototejp direkt på bakstycket, fäste gipsavtrycken med dubbelhältande tejp och vips så var det klart. Nu ska den bara hitta sin plats här i huset.

image


Någon gång under utmattningen så gick jag till en naprapat. Väl där så pratade vi om måendet och jag förbannade min receptivitet. Den där egenskapen som gör att jag på en gång vet hur folk i ett rum mår, känner minsta stämning, vet när något inte sägs, eller när någon säger en sak men menar en annan. Den egenskapen som förstärktes till det olidliga med utmattningen, så att andras känslor kändes fysiskt i min kropp. Jag tyckte den egenskapen var min största svaghet. Hon naprapaten, denna friska, starka kvinna, sa att hon var likadan och att det är en fantastisk styrka som mamma att vara så receptiv.

Skulle min värsta svaghet komma till nytta? Skulle den kunna vara min största styrka som mamma? Jag kunde se logiken i det, när hon berättade det, men jag kunde på intet sätt tro henne.

Jag har aldrig förstått det där som det sades i början “det tar tid att lära känna ditt barn och dess behov”. Min gamla svaghet är verkligen en sådan super power som mamma. Jag vet precis vad Elsa behöver, ofta innan hon sagt till. Jag behöver aldrig chansa, jag vet om det är ett bra tillfälle för ett bad eller ett besök på ICA. Det har varit så från dag ett. Ibland behöver jag hålla henne för att veta men oftast inte.

Jag går under namnet Oraklet där hemma för min närmaste synska förmåga att förutse vad det är Elsa vill, hur länge hon kommer sova osv. Coolt det där, det är som naprapaten sa, en sådan fantastisk styrka som mamma.


En stilla undran till alla de som blir så provocerade av mina val att göra annorlunda, att följa strömmen kräver det någonting?
Att göra som gemene man och som folk/BVC/Livsmedelsverket säger, är det svårt?

Att läsa forskningsrapporter, reflektera och ta en annan väg kräver kraft, energi och mod. Det skulle vara så skönt att i alla fall slippa alla gliringar, fördömanden och negativa kommentarer pga mina val. Det är tungt nog ändå att gå sin egen väg. Den är liksom inte upptrampad.

Är ni medvetna att man som vegetarian/ nykterist/ religionsutövare/ vällingundvikare/ tygblöjeanvändare/ bärsjalsfantast/ valfritt annat som inte är mainstream i Sverige ständigt måste ta emot negativa kommentarer och ifrågasättande?

Fråga respektfullt och intresserat eller håll käften. Det är inte så svårt.

Ett annat perspektiv att begrunda är det här att bara för att man gör en sak i Sverige så är det inte vedertaget i övriga världen. Välling dricker man inte i alla länder, man ammar eller ger annan mat. Barnvagn använder man inte i alla länder, man bär barnet i bärsjal. I vissa länder har man inte ens blöjor, företrädesvis mammorna bär barnen så mycket och så nära att de känner igen barnets signaler när det är på väg att uträtta sina behov att de hinner flytta dem till därför avsedd plats. I andra delar av världen har man inte råd med engångsblöjor och använder därför tygblöjor.

Det jag vill säga är att det finns många olika sätt att göra saker på. Samma saker passar inte alla, eftersom vi är olika. Våra barn är olika och behöver olika saker. Vi alla har olika förutsättningar och värderingar som styr våra val.

Jag vill säga att även om jag försöker välja så miljövänliga blöjor som möjligt och skriver om det, så har jag verkligen all förståelse för den som väljer Pampers för att undvika läckage. Ger du välling, köpegröt och köpemat så är jag säker på att du gör det för att det är vad du orkar/vet/kan/tror/ tycker är bäst för ditt barn/dig/din familj. All respekt för ditt beslut. Som förälder vet du bäst.

Så nu har jag rutit klart för den här gången.


Här kan ni läsa del 1 av förlossningsberättelsen.

Jag vill göra några tillägg. Jag hade förberett mig så himla bra, läst Föda utan rädsla, gått på gravidyoga och övat andning sedan jag kände första sammandragningen i typ v. 20. Jag kände ingen rädsla alls varken inför smärtan eller förlossningen.

När allt väl var igång så såg jag hela tiden tecken på att det gick framåt, jag tror att det hjälpte mig mentalt. Vi fick eget rum vid 21-tiden. Redan vid 22 så började sköterskan plocka fram förlossningsattiraljer. Då sa jag till J att det är ett bra tecken, då tror de att de snart är dags. Jag bara åkte med, jag hann inget annat för värkarna var så täta och kraftiga. Jag tyckte värkarna kändes ungefär som en motorsågskedja i nedre delen av magen, men jag gissar att alla upplever det olika. När krystvärkarna kom så uppfattade jag inte att jag fick krysta. Det var ingen som sa att ” nu är du fullt öppen, nu får du krysta”. Så jag låg på sidan och åkte med utan att försöka krysta. Alltså kroppen krystade helt av sig själv, men jag hjälpte inte till. Efter trettio minuter så sa de att “det går inte framåt, du måste ändra position”. Då hade jag lust att lappa till sköterskan. Ändra postion var inte det jag ville då. Jag svängde runt till sittande. Jag hade absolut inte tänkt föda så men jag var rädd för att flytta mig mer. Tänkte att det kanske skulle göra ännu ondare om jag höll på att kravla runt med ett barn halvvägs påväg. Väl sittande och införstådd med att jag faktiskt fick krysta så tog det en kvart innan Elsa var ute. När hon landade på min mage, kl. 00.00, så kom det inga tårar från varken mig eller J, bara en stilla undran och förundran över vem som kommit till oss.

Här skulle det kunna vara en vacker bild på mig och Elsa. Men det är för mycket tuttar på bilderna helt enkelt. Jag ser i alla fall lycklig ut, förundrad och lättad ut när jag tittar på vårt lilla mirakel som ligger och försöker snutta för första gången i sitt liv.

När hon precis kommit ut så sa jag, ” aj, aj, aj vilken lögn! Alla har ljugit, det slutar visst inte göra ont när bebisen väl är ute”. För det gjorde det inte. Sedan gick två timmar i ett höj med Elsa snuttandes vid bröstet och sköterskan syendes några stygn. Jag vet ärligt talat inte var tiden tog vägen.

Om det är så att du är gravid så är det här du ska sluta läsa. Nästa del handlar om hur en del av moderkakan blev kvar och hur jag blev tvungen att sövas för att ta bort den. Det är fortfarande väldigt känslomässigt, så läs inte det. Du kommer inte må bättre av det. Att bearbeta en förlossning tar tid oavsett hur den gått. Den här delen kommer fortfarande till mig när jag försöker sova så nu skriver jag ner den för att se om den får mindre makt över mig.

Vid tvåtiden på natten kom undersköterskan in med den berömda brickan. Vi fick vänta lite på den för en annan förlossning kom emellan. Elsa låg fortfarande hud mot hud på mitt bröst. Jag hann säga till undersköterskan med brickan att jag inte mådde riktigt bra. Hon frågade hur, och jag kunde inte svara. Det kändes bara inte bra i kroppen. Sekunden senare så föll jag ihop och började rycka. Jag kvicknade till när någon langade över Elsa till Johan. Det strömmade in barnmorskor i rummet. Alla jobbade under tystnad. Kopplade dropp, masserade min mage och tillslut hävde de sig på min mage och jag skrek. J sa att det kom så mycket blod att det såg ut som när man tömmer en älg på blod. Han är ju jägare så det var hans referens. Jag skrek och de masserade och jag kände hur det forsade ut blod.

På något sätt lugnade sig allt efter ett tag, en överläkare med stenansikte tog ett ultraljud och sa att de inte riktigt kunde avgöra om någon del av moderkakan var kvar, men de misstänkte det, så de ville söva mig för att kontrollera.

Där och då började jag säga till J att det här är sådant som händer, så himla bra att förlossningen gick bra ändå och att han skulle ringa sin mamma så han kunde få lite stöd. Jag sa att han inte skulle vara orolig men i mitt huvud tänkte jag att om jag dör så vill jag att de spelar låten Håll mitt hjärta på min begravning. Jag undrade om Johan visste det men jag vågade inte fråga för jag ville inte skrämma honom. Och jag vill ha massor av vacker musik, och stråkar och snåla inte på blommorna, jag älskar vackra blommor. För jag tänker vara där på min begravning, i anden, och ta ett sista farväl av alla mina nära och kära(så nu vet ni hur jag vill ha det om jag kolarvippen i det närmaste).

Det enda jag sa till J var jag att jag inte vill att hon ska heta Tilde. Det var ett av våra namnförslag, och det kände jag där och då, att det måste han veta att hon inte ska heta, om det är så att jag dör.

Johan satt hud mot hud med Elsa, för det hade jag drillat in innan förlossningen, att om något händer mig så måste han lägga henne hud mot hud. Och det gjorde han så fort hon langades över till honom. Slet av sig tröjan som en Superman och höll henne nära, nära.

Så rullades jag ner till operation och där och då kändes det bara så skönt att få somna bort från allt.

Det får nog bli en del 3 i förlossningsberättelsen för det här är det längsta inlägget jag någonsin skrivit…