Här kan ni läsa del 1 av förlossningsberättelsen.

Jag vill göra några tillägg. Jag hade förberett mig så himla bra, läst Föda utan rädsla, gått på gravidyoga och övat andning sedan jag kände första sammandragningen i typ v. 20. Jag kände ingen rädsla alls varken inför smärtan eller förlossningen.

När allt väl var igång så såg jag hela tiden tecken på att det gick framåt, jag tror att det hjälpte mig mentalt. Vi fick eget rum vid 21-tiden. Redan vid 22 så började sköterskan plocka fram förlossningsattiraljer. Då sa jag till J att det är ett bra tecken, då tror de att de snart är dags. Jag bara åkte med, jag hann inget annat för värkarna var så täta och kraftiga. Jag tyckte värkarna kändes ungefär som en motorsågskedja i nedre delen av magen, men jag gissar att alla upplever det olika. När krystvärkarna kom så uppfattade jag inte att jag fick krysta. Det var ingen som sa att ” nu är du fullt öppen, nu får du krysta”. Så jag låg på sidan och åkte med utan att försöka krysta. Alltså kroppen krystade helt av sig själv, men jag hjälpte inte till. Efter trettio minuter så sa de att “det går inte framåt, du måste ändra position”. Då hade jag lust att lappa till sköterskan. Ändra postion var inte det jag ville då. Jag svängde runt till sittande. Jag hade absolut inte tänkt föda så men jag var rädd för att flytta mig mer. Tänkte att det kanske skulle göra ännu ondare om jag höll på att kravla runt med ett barn halvvägs påväg. Väl sittande och införstådd med att jag faktiskt fick krysta så tog det en kvart innan Elsa var ute. När hon landade på min mage, kl. 00.00, så kom det inga tårar från varken mig eller J, bara en stilla undran och förundran över vem som kommit till oss.

Här skulle det kunna vara en vacker bild på mig och Elsa. Men det är för mycket tuttar på bilderna helt enkelt. Jag ser i alla fall lycklig ut, förundrad och lättad ut när jag tittar på vårt lilla mirakel som ligger och försöker snutta för första gången i sitt liv.

När hon precis kommit ut så sa jag, ” aj, aj, aj vilken lögn! Alla har ljugit, det slutar visst inte göra ont när bebisen väl är ute”. För det gjorde det inte. Sedan gick två timmar i ett höj med Elsa snuttandes vid bröstet och sköterskan syendes några stygn. Jag vet ärligt talat inte var tiden tog vägen.

Om det är så att du är gravid så är det här du ska sluta läsa. Nästa del handlar om hur en del av moderkakan blev kvar och hur jag blev tvungen att sövas för att ta bort den. Det är fortfarande väldigt känslomässigt, så läs inte det. Du kommer inte må bättre av det. Att bearbeta en förlossning tar tid oavsett hur den gått. Den här delen kommer fortfarande till mig när jag försöker sova så nu skriver jag ner den för att se om den får mindre makt över mig.

Vid tvåtiden på natten kom undersköterskan in med den berömda brickan. Vi fick vänta lite på den för en annan förlossning kom emellan. Elsa låg fortfarande hud mot hud på mitt bröst. Jag hann säga till undersköterskan med brickan att jag inte mådde riktigt bra. Hon frågade hur, och jag kunde inte svara. Det kändes bara inte bra i kroppen. Sekunden senare så föll jag ihop och började rycka. Jag kvicknade till när någon langade över Elsa till Johan. Det strömmade in barnmorskor i rummet. Alla jobbade under tystnad. Kopplade dropp, masserade min mage och tillslut hävde de sig på min mage och jag skrek. J sa att det kom så mycket blod att det såg ut som när man tömmer en älg på blod. Han är ju jägare så det var hans referens. Jag skrek och de masserade och jag kände hur det forsade ut blod.

På något sätt lugnade sig allt efter ett tag, en överläkare med stenansikte tog ett ultraljud och sa att de inte riktigt kunde avgöra om någon del av moderkakan var kvar, men de misstänkte det, så de ville söva mig för att kontrollera.

Där och då började jag säga till J att det här är sådant som händer, så himla bra att förlossningen gick bra ändå och att han skulle ringa sin mamma så han kunde få lite stöd. Jag sa att han inte skulle vara orolig men i mitt huvud tänkte jag att om jag dör så vill jag att de spelar låten Håll mitt hjärta på min begravning. Jag undrade om Johan visste det men jag vågade inte fråga för jag ville inte skrämma honom. Och jag vill ha massor av vacker musik, och stråkar och snåla inte på blommorna, jag älskar vackra blommor. För jag tänker vara där på min begravning, i anden, och ta ett sista farväl av alla mina nära och kära(så nu vet ni hur jag vill ha det om jag kolarvippen i det närmaste).

Det enda jag sa till J var jag att jag inte vill att hon ska heta Tilde. Det var ett av våra namnförslag, och det kände jag där och då, att det måste han veta att hon inte ska heta, om det är så att jag dör.

Johan satt hud mot hud med Elsa, för det hade jag drillat in innan förlossningen, att om något händer mig så måste han lägga henne hud mot hud. Och det gjorde han så fort hon langades över till honom. Slet av sig tröjan som en Superman och höll henne nära, nära.

Så rullades jag ner till operation och där och då kändes det bara så skönt att få somna bort från allt.

Det får nog bli en del 3 i förlossningsberättelsen för det här är det längsta inlägget jag någonsin skrivit…

 


  • Liselotte

    Min fina underbara vän. Jag vaggar fram och tillbaka med Jacob i famnen, försöker få honom att somna. En tår rullar nerför min kind. Du ska få njuta av alla vackra blommor levande, tillsammans med er Elsa. Jag hoppas innerligt att du får hjälp med att bearbeta denna förlossning ❤️

  • C

    Min berättelse i min gamla blogg blev fyra delar lång, men även jag hade ju en del att bearbeta. Kan inte svara på om det hjälpte, men det var ändå skönt på något sätt att faktiskt konstatera hur saker varit.