Någon gång under utmattningen så gick jag till en naprapat. Väl där så pratade vi om måendet och jag förbannade min receptivitet. Den där egenskapen som gör att jag på en gång vet hur folk i ett rum mår, känner minsta stämning, vet när något inte sägs, eller när någon säger en sak men menar en annan. Den egenskapen som förstärktes till det olidliga med utmattningen, så att andras känslor kändes fysiskt i min kropp. Jag tyckte den egenskapen var min största svaghet. Hon naprapaten, denna friska, starka kvinna, sa att hon var likadan och att det är en fantastisk styrka som mamma att vara så receptiv.

Skulle min värsta svaghet komma till nytta? Skulle den kunna vara min största styrka som mamma? Jag kunde se logiken i det, när hon berättade det, men jag kunde på intet sätt tro henne.

Jag har aldrig förstått det där som det sades i början “det tar tid att lära känna ditt barn och dess behov”. Min gamla svaghet är verkligen en sådan super power som mamma. Jag vet precis vad Elsa behöver, ofta innan hon sagt till. Jag behöver aldrig chansa, jag vet om det är ett bra tillfälle för ett bad eller ett besök på ICA. Det har varit så från dag ett. Ibland behöver jag hålla henne för att veta men oftast inte.

Jag går under namnet Oraklet där hemma för min närmaste synska förmåga att förutse vad det är Elsa vill, hur länge hon kommer sova osv. Coolt det där, det är som naprapaten sa, en sådan fantastisk styrka som mamma.

Posted in Barn
Share this post, let the world know