Vi går omkring i en bubbla här hemma. När vi tittar på bilderna från förra veckan känns det nästan svårt att förstå vad vi varit med om. Folk säger att “skönt att det gick bra” och det säger man ju. Operationen gick bra. Tillfrisknandet går framåt. Men det känns så främmande med ordet bra.

Det gick. Det är allt. Eller det kanske går. Vi vågar inte andas ut. Vår lilla flicka är blek. Hon skiftar i gula toner på skallen. Hon har ungefär åttio stygn från öra till öra och mitt hjärta värker när jag ser henne. Det är som själva blicken har förändrats. Som att livets första orättvisa har drabbat henne, slagit sitt första slag och det syns i hennes ögon. Och hon är för liten för det. Hon är alldeles för liten.

Jag skulle kunna lägga till en bild när hon är så svullen att ögonen är helt igenmurade och huden alldeles röd av ansträngningen att töjas på så kort tid. Med ett bandage som får hennes lilla huvud att se ut som en fotboll. Jag vill lägga ut den så att ni ska förstå hur hemskt det är. Men det gör ingen nytta. Det går inte att förstå om man inte varit igenom det. Och det är tur att vi gjorde detta tillsammans jag och J. För vi förstår varandra. Vi har kommit lite närmre varandra. Enats i en känsla av sorg, ilska och stillsam tacksamhet.