Imorse fick jag bli en lejonmamma och slåss för mitt barn och jag har varit helt dränerad efter den incidenten. Den här dagen har således varit ganska tung även om Elsa haft en hyfsad dag.

J och Elsa sov på sjukhuset och jag på ett anhörigboende fem minuter bort. Natten hade varit relativt lugn. Jag kom dit vid 07.30 och då var de nyvakna och Elsa var lite knorrig. Jag gissade att hon hade ont och ringde på personalen. Sköterskan som kom tog fram flytande alvedon. Jag frågade om inte morfin var en bättre idé eftersom hon redan verkade ha ont. Nej det skulle vara alvedon. Och hon tryckte in en spruta med flytande alvedon i Elsas mun. Hon började direkt att hosta och få svårt att svälja ner allt. Jag sa ifrån att det gick för snabbt. Trots det tryckte hon vidare med resultatet att Elsa satte i halsen, började hosta och gallskrika. Tillslut kräktes hon. Över sig och mig. Hon gallskrek vidare och vi hann precis byta på henne när hon kräktes ner oss igen. Då tyckte sköterskan att vi skulle fortsätta med alvedon. Bestämde sig för att ta temp och ge en sup medan Elsa var i upplösningstillstånd. Så hyschade hon Elsa. Och jag sa ifrån att vi hyschar inte vårt barn(kan förklara mer om det i ett annat inlägg) men hon fortsatte att hyscha. Tillslut sa hon att ja vi får nog ge morfin. Hon gav morfin och Elsa däckade i mina armar.

Det är så mycket i det här som gör mig arg.
1. Jag kände att det gått för långt med smärtan för att alvedon skulle hjälpa men hon lyssnade inte.
2. Hon sprutade in alvedonen i Elsas mun och jag sa att det gick för fort men hon lyssnade inte.
3. Resultatet blir att Elsa får lida, hosta, sätta i halsen och kräka som hon aldrig har kräkts förut. Dessutom vill hon inte ha flytande alvedon efter den upplevelsen.
4. Hon väljer att ta tempen och ge en sup och låter kalabaliken pågå ännu längre innan hon ger morfinet.
5. Elsa däckar av morfinet efter kraftansträngningen hon gjort för att säga ifrån. Hon brukar aldrig däcka så av morfinet. Väldigt obehagligt att uppleva.

Det här kommer verkligen åt mig. Kanske är det de senaste veckornas ackumulerade stress tillsammans med utmattningen. Eller så är det att vi är Elsas röst och sköterskan lyssnade inte. Vi känner henne bäst och vi fick inte gehör.

Precis efter kalabaliken kände jag att jag var tvungen att berätta hur jag upplevde det hela och gick ut för att leta reda på henne. Då satt hon i rondmöte. Och antagligen var det därför hon stressade inne hos oss.

Just nu orkar jag inte vara förstående. Hon hade så klart sina anledningar till att hon valde att göra som hon gjorde, hon är van att de flesta barn inte gillar flytande alvedon men det gäller inte Elsa. Hon är van att tvinga i barnen medicin men det behövs inte med Elsa. Om hon får ta det i sin takt brukar det gå bra. Så jag orkar inte vara förstående. Mitt barn fick lida mer än nödvändigt för att hon valde att stressa till sitt rondmöte och gå på sina tidigare erfarenheter istället för att lyssna på mig, jag som känner mitt barn och är hennes röst.

Och det tar mig hårt. Dränerar mig på den lilla energin jag har. Det är så onödigt. Den behövs till Elsa, vår tappra lilla kämpe. Idag blev hon av med sitt huvudförband och fick tvätta huvudet. Inte särskilt populärt men skönt efteråt. Vi har fått några leenden och hon kan se med två små springor i de svullna ögonen. Ärret går från öra till öra och är nu utan förband så att det kan luftas.