Vi hade en riktig katastrofnatt i natt så vi är tillbaka på ruta minus sjuttiofem.

Imorse efter duschen så kom jag på att jag ju faktiskt just nu är under långvarig stress igen. Den sämsta stressen av alla. Jag vet inte om du har koll på vilka dina stresssignaler är?

Är du utbränd så har du nog det och tar dem förhoppningsvis på allvar men friska människor har sällan samma kontakt med kroppen.

Mina stressymtom inkluderar eksem på armbågarna. När jag var barn kallades de psoriasis och behandlades med kortison. Det funkade inte kan jag meddela. Jag tror inte det är det, utan det är ett utslag på att något i min livssituation inte är bra. Hur mycket man än smörjer försvinner de inte förens allt lugnar ner sig.

Magkatarr, migrän, huvudvärk, spänningar i nacke och axlar, viktnedgång eller viktuppgång, sår i näsan. Det är mina tecken på att kroppen och själen far illa. Nu har jag allt utom sår i näsan men det kommer nog snart.

När jag mår såhär orkar jag inte med något annat än mig själv. Inga situationen där jag behöver stå upp för vad jag vill. Jag får nämligen svårt att höra min egen röst och jag har absolut ingen möjlighet att uttrycka mig finkänsligt. Jag är inställd på överlevnad och behöver göra vad jag behöver. Som tur är har J förstått detta och stöttar efter bästa förmåga. När jag själv inte kan acceptera mig som jag är så gör han det. Han påminner mig om att jag är okej som jag är och att allt kommer bli bra.

Om jag ska tänka positivt så är det snart bättre. En bra natt och sedan lättar det lite. Snart är operationen överstånden också och vi kan få landa i en riktigt lugn sommar. Sedan har jag ju miss Sunshine som gör alla dagar lite bättre.

image