Jag är så skör nu. Det har blivit verkligt. Elsa ska opereras. Jag vill vara nära henne varenda minut. Njuta av henne, se hennes utveckling. Spara allt i minnesbanken. Jag orkar inget annat.

Det finns inga ord som tröstar och framför allt orkar jag inte höra dem.

Det är mitt barn som de ska öppna från öra till öra. Det är mitt barns skalle som de ska flytta runt ben i. Bygga nytt, ändra ögonhålan, skapa en ny panna. Det är vi som ska finnas där för henne. Vänta när hon opereras. Sitta vid hennes sida dygnet runt och försöka trösta henne. Hur kommer hon må? Kommer hon ha ont? Hur kommer hon reagera när ansiktet är så svullet att hon inte ser? Kommer vi kunna trösta?

Jag ber om ett mirakel, att allt ska ha rättat till sig av sig själv. Och i brist på mirakel, om de kanske används där de behövs ännu mer, så ber jag för att all vårdpersonal ska må bra, ha sovit gott och ätit ordentligt innan de opererar Elsa. Att ingen har bråkat med sin partner innan de gått till jobbet. Att de ska vara skärpta. Jag ber för att Elsa ska vara en riktigt kämpe. Jag ber om en snabb återhämtning, den snabbaste i världshistorien. Och jag ber för kraft till mig och J. Att vi ska orka ta oss igenom det här och kunna stötta varandra. Att sommaren ska bli en riktig tid för oss att vila. Att oron ska vara slut och vi kan få landa som familj. Ja det finns mycket att be för.

image

Morgonmys.

Posted in Livet
Share this post, let the world know