Jag har en grej som retar mig och det är när man kallar spädbarn för snälla. Då blir ju liksom följdfrågan om det finns elaka spädbarn?
Det är den här bedömningen av barn som jag har svårt för.

Jag gissar att den som använder ordet snällt om ett barn menar att barnet inte säger så mycket och sover på natten. Men är det verkligen snällt? Det är väl ett tyst barn och har en dygnsrytm som passar föräldrarna.

För i så fall bedöms ju mitt barn som elakt som har sin egen dygnsrytm och säger ifrån när något inte är bra. Det senare är ju faktiskt en fantastiskt bra egenskap i livet.

För ett tag sedan tog vi ett blodprov på Elsa. Hon tyckte sticken i fingrarna var helt okej men hon gillade inte när de höll fast hennes hand och pressade ut bloddroppe efter bloddroppe ur de små fingrarna. Då sa hon ifrån så att det skar i mammahjärtat och i alla på vårdcentralens öron.

De flesta skulle väl säga att hon var duktig om hon var tyst eller duktig för att hon klarade det. Jag tycker det var bra att hon sa sin åsikt. Att hon tydligt visade att nu gör ni något som jag inte gillar.

Varje generation har väl sin syn på barnuppfostran. Förr var ett snällt barn ett barn som var artigt och väluppfostrat. Nu ska barn vara så kallat “trygga” och de bedöms de vara om de är framåt och kavata.

Jag är trött på bedömningar. Det gör ju att det hela tiden finns något som är bra och något som är dåligt. Men ett barn som inte är så kallat “tryggt” utan som behöver få ta in situationen i lugn och ro innan närmsta människa får hugga tag i det och gulla, gör ju inte barnet till otryggt. Det gör det heller inte till blygt. Det värnar väl bara om sin integritet.

Posted in Livet
Share this post, let the world know