• Caroline

    Så kände jag när Valle låg på sjukhus: “ja, rent objektivt uppskattar jag att jag har vänner som bryr sig och vill trösta, men här och nu är det så smärtsamt uppenbart att detta som HÄNDER oss, vi måste igenom det, medan ni kan skicka ett hjärta och en styrkekram och gå vidare med ert fredagsmys”. Kände mig så jäkla otacksam, men helt ärligt var det så jag kände. I efterhand kändes det dock bra att veta att så många tänkte på oss. Och det är väl därför jag ger mig in i kören som “tänker på er och förstår att det känns jobbigt” även om det är gött menlöst egentligen. Vill bara betona att jag inte tar ett dugg illa upp över att trösten känns menlös. Men ändå vill man skriva ngt. Kram