Jag måste säga att jag har otroligt svårt att förlikas med vad Elsa och vi ska gå igenom. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Men vi måste igenom det. Acceptans och tilltro till läkarna är enda sättet.

Min kropp reagrerar med fruktansvärd magkatarr och spänningar i nacken. Jag känner mig återigen som en urvriden trasa, jag som precis började komma in i min nya roll och få lite extra energi.

Och när folk börjar rapa upp alla tröstande ord så är jag så duktig på att nicka och säga ja. Ja vi har den bästa vården. Ja vi har kommit till experterna. Ja jag försöker att inte oroa mig. Det kommer att gå bra.

Ja allt det stämmer och jag är helt säker på att det kommer gå bra. Jag vet bara inte hur jag ska hålla ihop genom det här. Långvarig stress och oro är inte mitt forte efter utmattningen.

Och om någon kan säga hur man gör för att låta bli att oroa sig så kan den ju säga till.

image

Mitt lilla hjärta.

Posted in Livet
Share this post, let the world know