Jag hade verkligen sett fram emot och drömt om att vara gravid. Jag hade kikat på andras babykulor i åratal och så var det min tur. Jag trodde nog att jag skulle gå där och mysa med min mage i nio månader. I ärlighetens namn var det allt annat än rosa.

Först var det illamåendet och det var verkligen inte att leka med. Det nockade mig fullständigt till v.16. Så var det blödningen som slutade först i v.19 och som gav oro. Jag hade sammandragningar under hela graviditeten och det tillsammans med blödningen gjorde att jag gick så försiktigt på mina promenader. Ofta fick jag sakta ner eller stanna pga sammandragningar. Och i v.25 hade jag redan en redig kula och var rätt otymplig. I v.30 svällde ansiktet upp som en blåsfisk. Och så var det alla hormoner som löpte amok. Och det ständiga kissandet från v. 6. Och bebis i magen som höll mig vaken på nätterna. Så man kan säga att jag aldrig kände av det där gravidglowet som folk pratar om. Jag har faktiskt aldrig känt mig så oattraktiv som under graviditeten. Även om jag nu kan se på bilderna från graviditeten och försköna det hela i mitt huvud.
image

Kalaskulan, som verkligen bara var en mage men ändå så tung. Bilderna är troligen tagna någon vecka innan förlossningen.

Efter förlossningen däremot är det tvärtemot vad jag trodde. Jag trodde det var då jag skulle känna mig ful, pluffsig och sladdrig. Det är helt tvärtom. Jag känner mig jättefin. Trots att jag glömmer att tvätta håret, vetedegen är kvar men lite mindre, huden är torr och brösten har flyttat ner en våning. Jag tycker om nya mig.

Jag sa härom dagen att jag absolut kan tänka mig att göra om förlossningen men däremot inte graviditeten.  Kan nog bli en svår nöt att knäcka…

Posted in Livet
Share this post, let the world know