Idag är det tvårsjubileum för mitt utmattningssyndrom. Eller jubileum  och jubileum, tvårsdag är kanske rätt benämning.

Det är två år sedan jag satte mig i bilen och körde hem från jobbet gråtandes. Sedan grät jag i ett halvår.

Två år sedan jag inte kunde åka bil utan öronproppar, hörselkåpor och solglasögon. Intrycken blev för mycket.

Två år sedan jag började gråta på ICA för att jag fick ångest över att jag inte kunde välja chips.

Jag har ju sannerligen kommit långt sedan dess men en bra bit återstår ännu.

Jag tror inte det går att förstå vad en utmattning är om man inte haft det. Hur man kan gå från fullt fungerande till bara en liten ångestpöl från vad som känns som en dag till en annan. Hur det drabbar inte bara en själv men även de i ens närhet. Hur faktiskt ingenting funkar, det spelar ingen roll hur kul något är, det är inte fysiskt eller mentalt  möjligt. J säger att inte ens han förstår, han som ändå levt så nära och har fått ta del av sjukdomens alla konsekvenser.

Tack och lov åt tiden som går.

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Sandra

    Vi är så stronga som tagit oss upp igen! :D