Det ligger något i det ordspråket. Inatt hade vår lilla tjej ont i magen igen, trots att jag äter komjölksfritt. Vi körde entimmespass för att orka. Vid halvtre somnade hon äntligen. Jag och J brukar efter sådana nätter säga “stackars de familjer som har barn med kolik”. Sedan tackar vi vår lyckliga stjärna för att det inte är vi.

Vi hade läkarkontroll på BVC idag. Jag berättade om hur jag, efter samtal med 1177, lagt ihop ett och ett och kommit fram till att det kunde vara komjölksallergi. Jag berättade också om att hon inatt igen hade skrikit, trots att jag inte ätit mjölkprodukter. Läkaren sa bara att jag skulle fortsätta undvika mjölk. Hon sa verkligen inget mer, inga frågor, inte hur länge, inget.

När jag kom hem kom tanken “vad är kolik egentligen?”. Så jag googlade. Och läste en beskrivning på 1177 om hur vi och vår lilla tjej har det.  På pricken. Minst tre timmars sammanhängande otröstlig gråt, minst tre dagar i veckan. Ofta vid samma tid på dygnet. Jag läste också vad man kan göra åt det, förutom att undvika mjölk. För visst finns det saker som i alla fall några blir hjälpt av. Och jag kan säga att man är redo att testa nästan vad som helst för att ens barn ska slippa ha ont.

Och detta har BVC missat helt. Nu behöver det ju inte vara kolik vi har men det är mycket som talar för det och BVC borde ha misstänkt det. Och här hemma ligger jag och är så arg att jag inte kan sova. De har ändå fått en hel del ledtrådar. Vi har berättat om skrikiga nätter, kommit dit hålögda med berättelser om hur vi varit uppe till fem på natten, sköterskan har sett rödaprickar(hormonplitor som verkar vara mjölkeksem för de har försvunnit efter den mjölkfria kosten) osv. Det enda vi inte har gjort är att beklaga oss, för vi har trott att det är normalt.

Ska det vara så svårt att lägga ihop ett plus ett för en sköterska som bara jobbar med barn? Ska det inte ringa en liten, liten klocka som gör att läkaren ställer några frågor till? Kolik är ju ändå välkänt.

Nej, själv är bäste dräng. Jag hyllar mina instinkter för det är dem och inget annat som har lett oss hit. Jag måste komma ihåg att fortsätta lita till dem.

Det är en arg mamma som ligger hemma i soffan just nu. Vår BVC-sköterska och läkaren ska allt få sig ett sanningens ord. Om nu ilskan och modet håller i sig.

Posted in Livet
Share this post, let the world know