Förlossningen gick så himla bra. Vilken urkraft det är att föda barn! Jag önskar att alla fick ha en sådan bra förlossning som vi fick. I alla fall fram till att det inte gick lika bra.

Förvärkarna började den 30 oktober och höll på i 6 timmar. De fortsatte den 31 oktober i 6 timmar. Den 1 november höll de på i 8 timmar. Vid det laget var jag ett proffs på att andas mig igenom värkarna. Det var bra övning men lite jobbigt mentalt att inte veta om det var på riktigt eller ännu ett falsklarm. Den 2:a november var helt lugn och jag sov gott. Kändes som kroppen laddade.

Jag kände den första värken vid kl.15 den 3:e november. Vid det laget hade jag bestämt mig att bebisen skulle dröja länge, allt för att inte hoppas i onödan. Jag ignorerade värkarna ett par timmar och försökte skicka J till innebandyn vid 17-tiden. Han tyckte dock att han skulle komma hem eftersom det var tre-fem minuter mellan värkarna och de höll i sig i en minut.

Det var nog tur att han valde att komma hem. Han hann nätt och jämt att äta, vila, packa in alla saker i bilen, hjälpa mig i badet innan det var dags att åka in. Själv gick jag runt i någon förnekelse och sa “nej det tar lååång tid att föda barn, vi ska inte åka in på flera timmar”.

Men det blev intensivt snabbt och vid kl.20 kom vi till förlossningen, jag var då öppen 4-5 cm och hade rätt ont. Här sitter jag i undersökningsrummet. Sista bilden på kanonkulan.

Jag testade lustgas vid 21, då vi kom in på förlossningarummet och då frågade J “gör det inte ont längre?” Det gjorde precis lika ont men helt plötsligt kunde jag slappna av. Visst ser jag rätt avslappnad ut?

Förloppet gick riktigt snabbt och det var bara att åka med. Vi hann inte bada, äta eller spela musik, det var fullt fokus på de täta värkarna.

Jag ville ha en naturlig förlossning men en gång bjöd jag faktiskt 25 000kr för att slippa smärtan. När barnmorskan då sa att jag kunde få bedövning så avböjde jag ändå. Vem vet hon hade kanske krävt mig på de där 25 laxen. Dessutom var jag öppen 7 cm och bara en halvtimme senare fullt öppen med krystvärkar.

Kl.00.00, den 4:e november 2014’s allra första minut, föddes vår lilla tjej. Det efter att jag krystat i 45 minuter. Det kändes som en kvart ungefär. Kroppen tog över fullständigt. I lustgasdimman så sa jag “jag kan inte ta någon cred för detta, det är kroppen som gör jobbet, jag bara åker med”. Och det kan summera förlossningen, det var bara att åka med.

Jag tackar min kropp, mina gener, mig själv för mina förberedelser, min man för hans fantastiska stöd, den förlösande barnmorskan, den underbara undersköterskan och så klart Gud. En fantastisk upplevelse.

Några härliga lustgascitat:
“Det kom ingen värk, jag bara tjuvade lite”.
Det kom när jag drog i mig lustgas utan att värken började. I ärlighetena namn så ville man ju inte vara utan gasen så kanske tog jag lite extra några gånger för att vara säker på att börja i tid.

“Det är som techno i huvudet”
Troligtvis hörde jag ctg:n samtidigt som jag var lustgashög under slutskedet av förlossningen.

“Jag vill inte andas lustgasen för då vet jag ju att en värk kommer”
Fullt logiskt och självförklarande.

Tyvärr blev en bit av moderkakan kvar, jag förlorade nära två liter blod innan det upptäcktes och fick sövas när de skulle ta bort resterna. Så långt var egentligen allt så som det kan gå vid en förlossning.

Jag skiljer på förlossningen och allt som hände där efter. Den jobbiga delen av historien får ni vid ett annat tillfälle.