Jag märker att jag har levt i min utmattningsbubbla länge nu. Och att det har gett mig andra perspektiv och prioriteringar. Och att det får mig att känna mig som en riktig tant emellanåt.

Man kan säga att jag knappt har sminkat mig på 19 månader. Jag har inte orkat, velat eller brytt mig. Jag har funderat över varför vi manipulerar våra utseenden som vi gör. Jag har funderat över varför män som inte sminkar sig alltid ser fina ut medan kvinnor som inte sminkar sig ser trötta ut. Och får höra det. Jag har funderat över varför mäns ljusa ögonfransar är som de ska vara medan kvinnors ska färgas. Jag har funderat över alla sminkförpackningar som slängs och vad allt klet som vi har i ansiktet innehåller.

Men den här veckan har jag varit nere på stan varje dag och blivit förförd av alla vackra människor som orkar bry sig. Bland annat har jag varit på en gymnasieskola. Tjejerna ser ut som det är lördagkväll. Varje dag. Hollywoodhårsvall, klänningar, stövlar och full make up. Varje dag. Tänk vad mycket energi och resurser de måste lägga på sig själva. Och för vems skull? De kan ju säga att det är för sin egen skull men jag tror ju inte de skulle se ut så om de bodde själva på en öde ö.

På en lunchrestaurang där jag hämtade take away tyckte jag alla vuxna människor var minst lika piffiga. Välmatchade, fluffiga och tjusiga. Jag kunde inte hjälpa det, jag ville också se så fin ut.

Så vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Typ herregud vad folk lägger energi på sitt utseende. I en så himla stressad värld. Varför väljer vi det när det finns så mycket som man kan bry sig om? Ska inte människan vara världens mest intelligenta varelse och så har vi gjort världen så här.

Jag kan också säga att den som säger att “det är väl bara att låta bli att sminka sig och se proper ut, om man inte vill” nog inte har testat att bryta en norm.
image