Har ni någon gång känt att ni bara vill slänga ut tvn, paddor, smartphones och allt som gör att vi människor inte ser varandra?

Jag drabbas av det lite nu och då.

När J skaffade sig sin första iphone blev det väldigt uppenbart. Nu är det snarast så accepterat att ingen reagerar. Inte heller jag. Han låg i sängen och grejade med telefonen. Från att sänggåendet hade varit ett sätt att knyta ihop dagen, prata om morgondagen, gosa eller läsa så låg jag helt plötsligt där ensam i sängen. Vi var ju fortfarande två, men en var liksom bortkopplad.

Jag gissar att det är många som känner igen sig. Någon kanske till och med blir arg? Vadå, vi ligger båda där och pillar på telefonerna, det är ju bästa stunden på dagen. Ledsen folks, en dag får ni betala priset.

Ni lassar in ännu fler intryck i huvudet när ni läser aftonbladets skvaller, blocketsurfar, läser bloggar eller catchar up på facebook. Som att dagen ändå inte varit hektisk nog? Som att det är vad andra gör som är viktigt i ditt liv? Eller vad det är som ska konsumeras härnäst som är väsentligt?

Vi har tappat greppet. Vi kan ju fortsätta låtsas att det är vad vi vill och det är bra för oss men en dag så kommer den där ensamheten smygande utan att vi riktigt vet vad det är. Utan att vi vet vad vi ska göra av den. Tomheten som konsumtionen inte fyller, eller Kim Kardashians senaste äventyr inte rår på. På ett eller annat sätt kommer vi få betala priset.

Nu har vi här hemma inte kommit så långt att vi slängt ut vare sig surfplattor, tv eller telefoner. Men i helgen ska vi det. Vi ska till Dalarna och husera i en stuga utan el och med utedass. Det ska bli spännande. Och lite ångestframkallande. Vad gör man när man inte kan surfa? När blir yatzy tråkigt? Vad gör man när det inte finns något att göra?

Låt det sociala experimentet börja!

Och så en brasklapp: jag är precis som alla ni andra surfare därute. Jag är också fast i träsket. Jag bara tror inte på det.

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know