Två dagar efter inbrottstjuvajagandet kom “bakfyllan”. Jag gick totalt i däck. Vaknade på natten med huvudvärk och att jag liksom låg ovan kudden med huvudet. Ryggen var superspänd och stel. Det borde jag kunnat räkna ut. Det var bara att ställa in allt och vila.

Därefter var det släktträff i Västerås. Första helgen i augusti firar vi alltid minnet av min farfar och farmor med ett stort kalas. Det är alltid fint väder. Frågan då var ju hur jag skulle orka. Kroppen sa definitivt ifrån men huvudet ville absolut åka. Att stå som medlare mellan kroppen och huvudet är oerhört tröttsamt men ganska snart vann huvudet och vi for till Västerås. Mycket mindfulness och “sitta-på-rumpan-när-alla-andra-jobbar” gjorde att jag kunde vara med på hela kalaset. Lina- Utmattningen 1-0.

image

Det tog 1,5 år att lära mig att sitta på rumpan och låta andra dra hela lasset utan att få dåligt samvete.

Vid ett tillfälle sa jag till J att jag önskar att jag också kunde baka när vi har kalas, så som mina systrar gjort. J svarade att det kan du ju. Du kan bara inte vara med på kalaset sen. Så sant. Tids nog kan jag nog både ock.

image

Sen for vi hem genom vackra sommarSverige.

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know