Här kommer lite upprättelse till min man.

För nära två år sedan lånade han min cykel. Det var i samma veva som jag snodde hans bil och började pendla till Malmö. När hösten och regnet kom så köpte han oss en till bil. Och min cykel blev kvar utanför hans jobb. I ur och skur. Månad in och månad ut. Höst blev vinter som blev vår och sommar. Jag bad honom ta hem cykeln men han glömde och glömde och glömde i typ tolv månader till. Tills helt plötsligt för några månader sedan. Min fina cykel kom äntligen hem.

Rostig. Med tillknycklad korg, trasig sadel, platta däck, utan reflexer och med löst, trasigt styre.

Här om veckan började jag själv pilla på den för att få den i ordning. För att slippa vänta ett tredje år. Det var då jag insåg att min cykel var riktigt, riktigt förstörd. Jag började gråta stora gravida krokodiltårar. Hela Js t-shirt blev blöt. Och det mina vänner, det funkade. En vecka senare kom han hem med min cykel igen. Inte riktigt lika skinande som när han lånade den för nära två år sedan, men nära.

Idag har jag så med skräckblandad förtjusning cyklat jungfruturen på min nygamla cykel. Vilken frihetskänsla!

image

Här ser ni min pärla. Det var min första stora investering när jag hade fått mitt första riktiga jobb. Och mycket kan man säga om min käre J, men han får saker gjort. Ibland tar det bara lite tid.

Posted in Livet
Share this post, let the world know