Sedan Frida Boisen skrev sin krönika “Varsågod män nyp på våra bröst och rumpor” den 28 mars så har den rekommenderats över 47 000 gånger på facebook. En man nyper en kvinna i rumpan och får en örfil tillbaka, men döms inte. När jag läste den så blev jag så upprörd, ska kvinnor aldrig vara fredade? Varför döms aldrig männen? Vad lever vi i för land?

Krönikan kombinerat med den senaste tidens våldtäktsdomar där män friats trots att de uppgett att kvinnorna sagt nej, fick mig att fullständigt koka.

Tills jag någon dag senare läste om en annan syn på samma rättsfall, i detta fall ännu en krönika, denna gång skriven av Oisín Cantwell som beskrev hur kvinnan varit i konflikt med mannen sedan en tid tillbaka. Hon hade smällt till honom bakifrån över örat, mitt i ett köpcenter. Det låter ju också helt horribelt. Först en bit i i förhören hade hon plötsligt lagt till att han klämt henne på rumpan.

Vad ska vi tro på? Det är så lätt att tro på det man läser, att göra det till sin sanning. Alla de 47 000 som läst den första krönikan, har de även reglerat sin bild genom att läsa den andra krönikan? Och hur har deras bild av svenskt rättsväsende påverkats?

Den här tiden vi lever i, när nyheter läses på nätet med annonsörer som betalar för antal klick och sidvisningar, vilken typ av journalistik får vi? Vilka nyheter kan vi lita på? Tidningarna ska inte bara fånga oss med en rubrik, de ska även få oss att sprida artikeln vidare för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Diskussionen om detta blossade upp, med rätta, Resume hakade på och flera andra medier. Själv är jag kvar med funderingarna över vilka nyheter jag kan lita på när det känns som de flesta medier använder sig av Se och Hörs gamla beprövade taktik. Enda skillnaden är att många konsumenter inte reflekterar över att de läser en reklamfinansierad skvallerblaska förtäckt som tidning.

Posted in Livet
Share this post, let the world know