Livet börjar absolut kännas lättare nu. Något som kan frustrera mig är dock svårigheten att förstå vad utmattningssyndrom är, hur det påverkar en människa och hur människan som gått igenom en utmattning behöver anpassa sig till sitt nya jag. Det som föranleder detta inlägg är min irritation på min läkare.

Om jag går till mig själv så hade jag, innan utmattningen, under en mycket lång tid ignorerat kroppen och själens signaler. Jag kunde göra nästan vad som helst, som att med fem minuters förvarning hålla i en prisutdelning inför flera hundra personer, eller stå vid ett podie och hålla presentation i något som jag tyckte var helt fel. Eller köra bil fast jag kände mig som en dålig bilförare, för körning ska man ju dela på. Jag struntade helt i vad jag egentligen kände. Konsekvenserna av det har jag fått uppleva på det hårdaste av sätt, hittills 14 månaders sjukskrivning för utmattningssyndrom.

Då blir det helt fel när läkaren helt plötsligt säger att jag återigen ska göra saker mot mig själv. Köra bil i det här fallet. Om jag har en bra dag så kan jag köra bil men har jag en dålig dag så undviker jag det. Min övertygelse är att mina bra dagar kommer att bli fler och fler och då kommer jag kunna köra bil och känna mig trygg i det. Läkarens idé är att jag genom att utmana mig själv kommer härda mig och klara det och rent av känna mig bra.

Det har faktiskt aldrig, i hela mitt liv, fungerat. Det finns inte en enda prestation som kommit utifrån som har fått mig att känna att jag är grym som fixade det här. Inte en enda.

Vad jag förstår är min övertygelse, att vi ska lyssna på oss själva och när vi är redo gör det vi vill och behöver, tvärtemot gängse norm.

Ni vet när vi ska “härda” barn till exempel. Vi ska lära dem att klara sig själva, gå själva till kalas, gå på toa själva på restaurang, bli lämnade på dagis utan gråt, sova ensamma osv. Visst går det. Man kan härda barn tills de ger upp och gör som föräldrarna vill. Eller så är barnet redan redo och allt ovanstående går bra. Men vad säger barnet egentligen, när den ber sin förälder om sällskap? Om man undrar så kan man ju själv tänka sig in i situationen som vuxen, om jag ber om sällskap när jag ska någonstans, när jag gråter eller för all del när jag gör något och bara är glad?

Ett alternativ kan alltså vara att lyssna på barnet och vänta tills barnet är redo. Detta verkar vara en alternativ syn i vårt samhälle, där självständighet bland barn verkligen hyllas och tränas från tidig ålder.

En viktig fråga att fundera över som förälder är vad resultatet blir om jag uppfostrar mitt barn att göra de saker jag vill att den ska göra eller att lyssna på sig själv och göra saker när den är redo. Hur blir den vuxna individen av de olika inställningarna?

Nu handlar ju inte det här inlägget om barnuppfostran. Det handlar om att tillåtas lyssna på sig själv och ett annat sätt att se på utmaning och sjävständighetsprincipen som är så populär i vårt samhälle. Det är frustration mot min läkare och i grund och botten en önskan om att var och en ska få vara som den är.

Ni som ändå är intresserade av lite andra infallsvinklar i föräldraskapet kan läsa, här, här och här.