Igår kväll hade vi gäster. Hade det varit före utmattningen skulle jag ha planerat maten, planerat inköpen, städat , dukat och fixat innan gästerna kom. Men nu var det istället jag som sa att vi kunde strunta i städningen. De där dammråttorn syns ju ändå inte när det börjar skymma. Men J tyckte att min nivå var lite väl låg så han dammsög, planerade maten och handlade. Han styrde upp allt. 

Efter att ha varit familjens projektledare i sex år så är det så frigörande att helt och fullt kunna lämna över stafettpinnen till J. Inte som innan, när jag ville min inte riktigt kunde släppa den. När jag tyckte att J’s framförhållning var lite si och så, och städningen allt som oftast var lite knapphändig. Egentligen har inget utom jag förändrats. J kom hem med matvarorna fem minuter innan gästerna kom igår. Och varken lister eller soffan var dammsugen. Men jag brydde mig inte. Jag tyckte det var toppen. Det är så jäkla skönt att få åka i baksätet. Dåligt samvete har jag inte heller. Jag har ju stått vid det där rodret så länge så det är ju inte mer än rätt att vi turas om.

Det är på så många sätt som jag är tacksam för utmattningen och detta är ett utav dem. Att bristen på kraft har fått mig att sänka ambitionsnivå, att acceptera och gilla läget. Och att min brist på kraft har låtit J kliva fram. Det är så otroligt skönt att alla saker inte är så himla viktiga längre. Det hade jag aldrig till fullo kunnat lära mig om jag inte blivit utmattad, det är jag helt säker på.

image