Den här krönikan av Jenny Strömstedt har cirkulerat på facebook. Där skriver hon om en ny generation som vill glida genom livet. Hon skriver om folk som känner efter och stannar hemma från jobb och skola för att de känner sig krassliga. Hon skriver ur synvinkel “hur i h-vete ska man åstadkomma något om man känner efter”.

Jag måste säga att det hon iakttar och förraktar istället fyller mig med hopp.

Kommer ni ihåg hur vi lärde oss att äta upp allt på tallriken när vi var små? Säkerligen lärde våra mor- och farmödrar det till våra föräldrar. De upplevde krigen och visste vad det var att inte ha mat på bordet. Det fick våra föräldrar lära sig och det förde de vidare till oss. Men. I vår moderna tid med ett överflöd av mat så behöver vi istället lära oss att känna efter när vi är mätta. Det måste vara tillåtet att sluta äta då. Att lyssna på kroppens signaler och agera på dem. Att känna efter.

Tänk om jag hade lyssnat på min kropp när den sa ifrån. Tänk om jag hade agerat utifrån kroppens signaler. Om jag hade slutat kämpa. Då hade jag inte gått in i väggen. Jag vet inte vad jag kostat samhället hittills, kanske 500 000kr på ett år? Läkarbesök, sjukersättning, sjukpension, möte med försäkringskassan, rehabilitering i form av medicinsk yoga, mindfulness, terapi, möte med arbetsförmedlingen. Tänk om jag hade känt efter. Tänk om alla vi som drabbats av utmattning känt efter och agerat utifrån våra kroppars signaler. Tänk vilket lidande vi hade sluppit, tänk hur mycket vi kunnnat spara samhället.

Tänk också om ungdomar lyssnar på vad de vill göra med sina liv, går mot sina drömmar och sedan jobbar med det. Tänk vad vi kan åstadkomma i världen med rätt person på rätt plats. Tänk om vi känner efter.

Jag måste säga att om det nu är ett skifte som sker, från att göra som man alltid har gjort och att strunta i de egna känslorna, till att ifrågasätta och känna efter, då bådar det gott för världen.

Posted in Livet
Share this post, let the world know