Jag ligger kvar i soffan idag igen. Kroppen är så tung att det är jobbigt att röra sig. Den tvingar mig att vila, kroppen. Till sällskap har jag Sveriges Radio och Vinter i P1. Jag lyssnade på Tomas Sjödins prat idag och det gick rätt in i hjärtat. Han har ett sätt med ord som liksom får fri passage rätt in hjärnan och hjärtat. Han pratade bland annat om vila. Vikten av att vila i en värld som bara går snabbare. Svårigheterna att vila, för vi ska bara och vi ska bara…Och hur att vila faktiskt är en kärleksförklaring till sig själv och de runt om kring sig.

Och här ligger jag och är utmattad och känner att ja, just så är det. Just så. Och tänk om jag vetat det jag vet nu, hade jag vilat mer då? Hade jag undvikit väggen? Tomas pratar om att det ofta är i vilan och pausen det händer. På ett sätt känns det som jag just nu och det senaste året är just i en paus. I en vila. Och när jag blir frisk då kommer bitarna att falla på plats. För att ta Tomas exempel, en kväll tittade hans fru på ett korsord men kunde inte fylla i någonting. Hon sov och tog sedan upp samma kordord kvällen därpå. Då fyllde hon i ord efter ord. Det är det jag tror kommer efter de här åren.