Huga. Det har varit en jobbig vecka. För mycket action för min kropp och själ. Det har nästan bara varit positiva saker (förutom 14-timmars-värk och akut järnbrist) och ändå brakar jag ihop. Glömmer allt vad acceptans mot mig själv heter. Jag blir frustrerad på kroppen. Känner att den trilskas med mig. Egentligen är det nog bara jag som återigen har glömt att lyssna på den. Att jag ännu inte har accepterat att i mitt liv är det kroppens vilja och behov som är nummer 1. Utan undantag. Gör jag undantag så får jag betala. Det är som en ständig kamp mellan viljan och kroppen.  Blir jag frisk när jag någon dag inser att min kropp ska styra hela mitt liv och jag alltid, alltid, alltid sätter den främst? Om ni anar en viss bitterhet så anar ni rätt.

Nog av klagosång. Jag har träffat fyra underbara barn varav två små bebisar den senaste veckan. Älskar bebismys! Här ser ni lilla A som jag träffade för första gången i lördags.
image


  • Carro

    Det kan nog vara bra att inte göra ngt annat än att arbetsträna så här i början. Supersvårt men att laga mat efter två timmars arbetsträning kan vara det som avgör. Kör hämtmat för hela slanten, serier i soffan och sova sova sova. Plötsligt har kroppen vant sig vid arbetsträningen och då kan man ju smyga in annat igen. Kram