Idag mår jag oförtjänt dåligt tycker jag. Jag är tung och trött i kroppen, har hjärtklappning, känner mig illamående och yr. Jag tycker synd om mig själv. Väldigt synd om mig. Jag gissar att min kropp tycker att jag förtjänar att må så här.

Jag vaknade trött i hågen men utan värk. Direkt tänkte jag på alla saker jag borde ta tag i här hemma. Tvätta, slänga döda julblommor, måla klart ett par tavlor och baka knäckebröd. Det senare för att kompensera min stackars make. I två dagar har han fått ta hand om mig. Ja, egentligen i ett år, men de senaste två dagarna har jag verkligen inte kunnat göra någonting. Det är ett ständigt dåligt samvete att ligga till last. Det är ju aldrig bara den utmattade som drabbas, det är speciellt den närmsta familjen. De som helt plötsligt får dra hela lasset. Som också undrar vad som har hänt med personen som alldeles nyss var glad, sociala och orkade sjukt mycket. Som nu bara orkar sova och vila. Som reagerar på allt och inget. Som måste få det på sitt sätt för annars funkar det inte. Det ständiga dåliga samvetet och smärtan över att vara den personen. Det är tungt att bära.

Så med min lilla energi bakade jag knäckebröd, slängde julblommor och gjorde sallad till lunchen. Jag måste ju få min make att orka också. Jag måste visa hur mycket jag uppskattar honom. Hela tiden anfådd av hjärtklappningen. Samtidigt fantiserade jag om vad det var för fel på mig. Ångest är det i alla fall inte. Stress? Hjärtat slår stenhårt i bröstet. Ska jag orka dra i det nu? Ska jag orka ringa sjukvårdupplysningen? Ska jag må så här en gång i månaden? Är det endometrios och ska jag orka slåss mot manliga gynekologer som inte ens känner till hur man upptäcker endometrios? Jag orkar inte slåss.

Lagom till J kom hem på lunch var jag så klart ett vrak. När man ser det i skrift förstår man ju det, men inte när man är mitt uppe i det. Jag tänker speciellt att oron och de läskiga tankarna på sjukdom får mig att må ännu sämre. Men jag vet inte hur jag ska sluta. J sa åt mig att lägga mig i soffan och läsa en bra bok så det ska jag göra nu. Sedan kan jag förstå att kroppen är helt slut efter veckans prövningar och att jag försökte kämpa emot med mitt brödbak och salladsgörande. Lite klokare har jag allt blivit på det här året. Hej från soffan.
image