När jag först blev utbränd så bestämde jag mig för att promenera varje dag. Hade hört att det var bra. Och så långt har även ni hört förut.

Jag gick en kort, kort runda och fick pausa mest hela tiden. Kroppen var så trött, så trött. Efter ett halvår så kunde jag gå samma runda utan att pausa, men fortfarande väldigt långsamt. Nu, ännu ett halvår senare, så kan jag faktiskt gå med lite tempo. Bra tänker ni! Nej inte alls, säger jag. (Jo lite, men det är inte poängen.)

När jag går snabbt går huvudet automatiskt upp på högvarv. Kroppen tar upp stressen från den raska promenaden. Så nu har jag börjat skrida fram igen. Som Lucia. Fast jag tror mer att jag ser ut som en vaggande anka egentligen. Men det spelar ingen roll. Nu stannar jag återigen om jag hör en fågel eller ser ett vackert träd. De raska promenaderna får vänta.

Jag har också hört att det ibland rekommenderas inom stressrehabilitering. Att gå långsamt alltså. Så ni alla som är uppe i varv eller kanske bara är snabbgångare, testa att dra ner på takten och se vad ni upptäcker.
image