Svärmor införde en mobilfri zon i julas. Föredömligt!
Det finns just nu ingenting, ingenting, som gör mig så arg som när folk “plickar” när de pratar med mig eller andra. Som att ta fram mobilen vid matbordet, eller vid en fika. Över huvudtaget är ilska väldigt frekvent i mitt liv när man inte är närvarande i samvaro med mig. Min rehabvägledare var disträ sist när vi träffades och jag var nära att bara resa mig upp och gå. Jag fattar att han har jättemycket att göra men det struntar jag i. Jag är så urbota trött på att vi männsikor inte ser varandra, att vi inte är närvarande, att vi stressar sönder oss på grund av våra jobb och liv. Efter ett år som utbränd har jag blivit arg på en av de saker som gjort mig sjuk. Fullständigt rasande.

Jag är och har varit en plickare av stora mått. Förut pga att jag jobbade med sociala medier och i princip alltid hade medial jour. Nu på grund av att jag är beroende. Mobilsurfande skänker tillfällig förströelse och avkoppling men tyvärr lämnar den alltid en bakfylla hos mig där jag är uppe i varv, påverkad av det jag läst och törstande efter riktig uppmärksamhet från närmaste medmänniska. Jag är som alla andra människor bara mycket känsligare. Så du som är frisk, din kropp kan högst troligt uppleva plickandet precis som min  kropp, men den gör sitt bästa för att du inte ska lida för mycket av det. Något att tänka på. Jag tänker mig att vi är lite sjuka i huvudet om man väljer telefonen över den här utsikten.
image

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know