Jag funderar mycket över samhället. Var vi varit och var vi är på väg. Jag upprörs av främlingsfientligheten, ensamheten, hur vi blir uppslukade av tekniken och hur vi inte ser varandra.

När jag går i min lilla dal så möter jag många människor. Vissa går förbi utan att titta och utan att hälsa. Nu är vi inte i Stockholm på en gata med tusentals människor. Vi går på en stig i en skog. En stig som är en två meter bred och det är bara vi. Jag hälsar. Många varken tittar upp eller hälsar tillbaka. Nu vet jag att man kan ha social fobi och tycka att hälsandet är jobbig men jag tror inte att det är det som allt folket lider av. Jag tror vi glömmer att det är människor vi möter. Människor med hopp, drömmar, sorger och liv.

Har ni någonsin av en händelse blivit tilltalad av en främling, haft ett kort samtal om vädret eller busstider och efteråt känt er upplyft? Upplyft för att någon har sett dig för en sekund. Det är en härlig känsla. Jag tror vi behöver börja se varandra, heja på varandra och erkänna varandras existens. Vi behöver alla bli hejare.
image

Posted in Livet
Share this post, let the world know