En sak som i princip försvann när jag blev utmattad var mitt korttidsminne. Jag har skrivit om det förut, men det är så konstigt så jag måste skriva om det igen.

I början kom jag inte ihåg vilken dag och månad det var. Det är fortfarande ett problem, men det är lite bättre nu. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att det är fel år. Jag lever kvar i 2012. J brukar låtsas som ingenting när jag säger fel.

Vi skriver upp läkartider och kommande besök i en kalender för att jag ska veta vad som händer när. Men eftersom jag inte kommer ihåg vilket datum det är så tittar jag fel lite nu och då. Vi kan också sitta och äta när J berättar vad han ska göra dagen efter, jag lyssnar och förstår, för att helt ha glömt bort det minuten för efter.  J sa här om dagen att det är så spännande att prata med mig för man vet aldrig vad som fastnar och inte.

Det är en ödmjukande(från amerikanskan humbling, hittar inget bra svenskt ord) erfarenhet och ibland frustrerande. Jag hade verkligen ett superminne innan. Nästan allt som alla sa fastnade.  Var saker låg på kontoret och hemma visste jag alltid och J frågade alltid mig, istället för att leta efter sina saker själv. Det är så väldigt annorlunda nu. Ni kanske märker att jag stavar fel oftare nu också? Stavningen har bara försvunnit. När jag igår skrev om främlingsfientlighet så skrev jag främlingsförgentlighet. Jag såg att något var fel men jag kunde inte komma på vad.

Nu undrar jag ju så klart när minnet ska komma tillbaka men något svar på det lär jag inte få. Lugn, promenader, bra mat, en shot linfröolja per dag och vitaminer är min plan för ett framtida minne. Om det vill komma tillbaka.

Posted in Livet
Share this post, let the world know