De senaste veckorna har varit så tunga. Jag har någonstans på vägen, i takt med att jag blivit sämre, tappat hoppet om att bli bra igen. Jag har på allvar tänkt att jag är min sjukdom. Jag är trött, orkeslös, ledvärkande, huvudvärkig, gråtande, modlös, tråkig att vara med, jobbig och omständig.

En kollega sa i våras att det blir bättre när ljuset kommer. För mig blev det tvärtom. Hela sköldkörtelkalabaliken började i maj och därefter har det bara gått utför. Jag har tänkt att jag på riktigt håller på att bli galen. Som att jag är allvarligt sjuk.

Jag har gått med en frustration och ledsenhet över att månader av mitt liv, mitt i den fina svenska sommaren, försvinner. Mitt liv slösas bort utan att jag kan påverka det. Visst njuter jag av fina stunder. Spar vackra vykort från sommaren i mitt hjärta. Detta till trots känner jag att jag snuvats på denna sommar och mitt liv.

Men häromdagen kom hoppet åter. Som en oväntad gåva. Kanske till och med på grund av ett missförstånd från min sida, men likväl tillbaka.

J hade varit och golfat med sin kollega. Kollegans tjej har haft giftstruma, vilket beror på sköldkörteln. Jag antar att de pratade om hur det var med mig och kollegan frågade om jag var mycket trött, mådde dåligt och om jag orkade träffa folk.

När J berättade det, då kom hoppet.

Kollegan visste, i mitt huvud, att när man har sköldkörtelkalabalik så är man trött och kan inte alls träffa folk. Kollegan visste det, för han och hans tjej har upplevt det! Helt plötsligt fick jag från oväntat håll bekräftelse på att det är sjukdomen som gör mig dålig. Jag, som person, är inte alls dålig.

Enligt J så frågade kollegan detta för att han tänkte att det kunde vara bra för mig och hans tjej att träffas och prata. I mitt huvud frågade han så för han vet att det är så att ha problem med sköldkörteln.

Förstår ni eller är det bara i mitt huvud som detta är tydligt?

Summan av kardemumman, jag anpassar mig till sjukdomen just nu. Jag orkar inte vara social och mår allra bäst hemma just nu. Hemma där det är lugnt och tyst och jag kan vara precis så konstig som jag behöver just nu. Hemma kan jag orka hur lite som helst.

Denna sommar får jag uppleva genom en bukett på bordet. Så är det. Det kommer förhoppningsvis fler somrar som jag kan njuta av.

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know