Hej vänner!
När ni inte hör något från mig så beror det i regel på att jag har en dålig dag. Nu har det varit en dålig vecka, kan man säga.

Det blir väldigt uppenbart att tillfrisknandet går upp och ner. Så fort jag utsätts för lite press så krackelerar jag. Som att jag har fått en första lager tunn, tunn hud. Gnuggar någon på den så går jag sönder direkt.

Just nu är den enda som pressar mig min läkare som tycker att det är dags att börja arbetsträna. Trots att jag inte vet vilken månad eller datum det är, trots att jag fortfarande gråter hipp som happ och trots att jag fortfarande inte kan köra bil. Jag har hamnat här för att jag har ignorerat min kropps signaler. Nu när jag lyssnar på dem så gör inte läkaren det. Som tur är har min försäkringskassehandläggare träffat tillräckligt med utmattade människor för att se hur det står till och förstå att det är en bit kvar. Icke desto mindre har pressen fått mig att bli mycket sämre. Känslan i kroppen är ungefär som för tre månader sedan. Huvudvärken, gråten, värken i axlarna och den extrema tröttheten har kommit som ett brev på posten. Igår var en ligga-på-soffan dag. Kroppen orkade inget annat.

Det är så fruktansvärt tröttsamt. Efter fem månader som en sjukling så vill jag inget hellre än att bli bra. Jag tänker mig att för varje bakslag så kommer det gå lite snabbare tillbaka igen. Tillslut kommer jag kunna hantera bakslagen som vilken frisk människa som helst, som hanterar det på några minuter eller med en natts sömn. Som jag längtar.

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Karolina

    Ja, det är nog enda lösningen men jag har inte orkat ännu. Mina värden är fortfarande kassa så har de inte rättat till sig till den 17:e juli så blir det Endokrinologen…Han får sin sista chans då.