Så vänner, ni undrar klart hur det går för mig.
Det har varit så hektiskt(med mina mått mätt) på sistone att jag är alldeles snurrig.

Jag vill passa på att tacka för alla kommentarer och sms. Jag läser dem och glädjs men svara gör jag bara när andan faller på och orken finns. Andan faller inte så ofta. Det är som livet är på snabbspolning så jag hinner inte med, men det vet jag att ni förstår och har överseende med.

Så. Igår träffad jag försäkringskassan och det gick så bra! Det kändes verkligen som att hon lyssnade och att vi kom fram till en bra plan.

Nu när det har gått lite tid från senaste läkarbesöket så känner jag ännu tydligare att minnet bör komma tillbaka innan jag börjar arbetsträna. Det säger sig självt egentligen men för den som inte fattar så kan jag förklara. Hjärnan har varit stressad pga utmattning och sköldkörtelproblem och har därför tappat en hyfsat viktig funktion. Att öka stressen genom att arbetsträna kommer att öka på stressen på den redan stresskadade hjärnan vilket kommer fördröja tillfrisknandet. Och frisk det vill jag bli. Gärna förr än senare. Sen har vi ju det här att jag börjar gråta högt och lågt också. Det kan hända lite när som helst och är inte helt accepterat i samhället om man är över 12 år.  Sedan har vi känsligheten för ljus, ljud och intryck. Det utlöser ovanstående utsläpp av tårar. Så med den lilla försämring som varit sedan sköldkörtleriet upptäcktes så får vi helt enkelt se när kroppen är redo för jobb. Tills vidare tackar jag dig för att du betalar skatt för att ta hand om mig. Jag ska göra det för dig när jag blir frisk.

Nu somnade en åtta veckors bebis på mitt bröst så nu ska jag ägna mig åt henne.

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know