Jag måste erkänna att det här med minnet, eller frånvaron av minnet, oroar mig. Jag har alltid haft nästintill rumsligt fotografiskt minne, jag har detaljminne som få och har alltid haft full koll på allt som sägs och görs i min närhet. Nu känner jag mig som en excentrisk gammal dam som hävdar saker högt och lågt helt utan förankring. Jag tror mig komma ihåg saker men har oftast helt fel. Jag har dock läst att det är helt normalt med dåligt minne både vid utmattning och sköldkörtelproblematik och det är normalt att oroa sig för det (tack stressmedicin.com).

Det leder dock till en hel del lustiga händelser. Idag tex, kunde jag inte för mitt liv hitta fiberhusken som köptes igår, så det fick bli pannkakor med pofiber och resultatet var allt annat än gott. J får ju också mer än sin beskärda del av “det har du aldrig sagt”. Fast han säkerligen har sagt både det ena och det andra. Det är en konstiga känsla att vara så medveten om att jag har fel mest hela tiden. Jag tänker mig att det måste vara lite så här att bli gammal men då utan förhoppning att bli bättre. Vi får vara snälla mot vora gamla för det är inte så lätt att tappa minnet.

Posted in Livet
Share this post, let the world know