Idag har vi några hantverkare här för att fixa vårt staket. Jag ska äntligen få mina drömmars staket, ett typiskt 20-tals staket i vitt.

Innan vi landade i att det bara var staketet som skulle fixas så skulle vi bygga trädäck på baksidan och bygga en ny carport. Tids nog så ska vi även lägga om taket och kanske även dränera. Vi har verkligen fått kämpa med våra egna huvuden för att inte göra allt på en gång. För att dra ner tempot och konsumtionshetsen. Det är svårt. Vår generation verkar tro att allt ska vara perfekt och det ska vara det direkt. Det finns alltid en finare bil, finare bössa, bättre kikarsikte, större altan, finare trädgård, grönare gräs. Hur har vi blivit så här? Hur stoppar man det? Det är så lätt att bara springa på, fortsätta förbättra och fortsätta och fortsätta.

Nu har min mobil gjort sitt också. Det märker alla som ringer. Ett högt statiskt sprakande, gör att det går snabbt att avsluta alla samtal med mig. Nu är bara frågan om jag klarar av att begränsa mig när det kommer till mobilen eller om jag ska köpa en värsting. Jag kanske till och med ska köpa en sådan som man bara kan ringa på! Bli en riktig bakåtsträvare. Mindre plickande på telefonen bör skapa tid att bara vara när man väntar på bussen, är hemma eller träffar vänner. Mer tid till samtal och eftertanke. Tid för att ta det lugnare.

Det är svårt att hitta en lugnare väg. Vanan är så stark. Ekorrhjulet så lätt att springa i. Det är ju dessutom lite konstigt att inte välja samma väg som den stora massan. Jag tänker mig att jag får försöka och misslyckas för att lära mig. Det kommer nog ta tid att hitta rätt balans, men det får det göra.

Sanna Lundell skriver fint om samma fenomen, här kan ni läsa hennes krönika. Tillsvidare sätter jag mig på min baksida med sju olika sorters plattor på och med en gräsplätt i mitten och njuter. Det går ju lika bra som på ett sprillans nytt trädäck.

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know