Jag läste igenom gamla inlägg för någon vecka sedan och när jag gick hem från jobbet i mitten på januari så trodde jag att jag bara fått migrän. Jag trodde jag skulle vara hemma ett par dagar och sedan vara tillbaka på jobbet. Jag trodde att jag stannat med näsan lite tillknycklad mot väggen, men så var det inte.

När jag kom hem började jag gråta. Jag grät mer eller mindre konstant i sex veckor. Med tårarna kom ångesten. Från vuxen högpresterande kvinna, till vuxen kvinna med självkontroll som en treåring, från en dag till en annan. Det ovana känslan av förnedring när kroppen inte kan gå till affären utan att bryta ihop, att inte kunna svara i telefonen, att inte klara av att damsuga ett rum utan att behöva vila en timme efteråt. När en dusch är på gränsen till övermäktig, när man inte kan köra bil längre för att intrycken blir för många att man glömmer bort hur man gör. När man börjar gråta i affären för man inte kan välja chips. När man börjar gråta på promenaden för att några män ser läskiga ut. Känslan av att vara komplett galen och på så djupt vatten att man aldrig kommer kunna ta sig upp är så skrämmande. Nederlaget när man drabbas av migrän för att man haft besök av en fin vän i en timme. Att bli däckad i dagar för saker som i vanliga fall bara är en fröjd.

En dag som var bra bestämde jag och J att testa hur det funkade att vara bland folk. Vi skulle besöka två affärer på ett shoppingcenter och sedan åka hem. Det gick bra. Vi gick långsamt och J höll mig i handen hela tiden. I en blomsteraffär passade J på att kika in i affären bredvid. Tyvärr glömde han säga det till mig. Jag letade efter honom med blicken och paniken över att han var borta svepte över mig med sådan kraft. Jag bröt ihop och började gråta mitt bland allt folk och sekunden senare var J hos mig. Så hudlös är jag. Det finns inte ett uns av möjlighet att hålla tillbaka några känslor, inget utrymme att resonera med sig själv. Jag är en vuxen treåring och det är helt surrealistiskt. Att stå bredvid och se sin partner förvandlas till en porslinsdocka måste också vara skrämmande.

Jag skriver det här för att försöka förklara hur det är att drabbas av utmattningssyndrom. Det ser olika ut för alla, men så var och är det för mig. Jag har haft stressen på sådan hög nivå att kroppen inte längre känner igen fara. Allt är fara och kroppen reagerar därefter. Det är därför som det inte går att bita ihop. Det finns inget kvar att bita ihop.

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Maria

    Hej Lina,
    Känner så väl igen mig i det du skriver om. Var precis där du är nu för ca 3 1/2 år sen o nu börjar jag bli mig själv igen fast en version ‘lungnare’. En fruktansvärt tuff tid har det varit men det blir bättre, jag lovar!! Kämpa, ta dina små steg framåt i din takt, lyssna på din kropp o bara va.

    Sköt om dig!
    Styrkekramar,
    Syssling Maria