Vad är det ni skådar på mitt tvåttstugegolv? Är det snöfall? Inomhus i slutet av april?
Eller har min snålhet tagit mig ett steg för långt. Är det så att jag tvättade en pappersnäsduk för att kunna använda den igen?
Eller är det karma?
Låt mig förklara. Efter att själv ha tvättat ca 110 tvättar på ett år, mot min partners ca 10 så fick jag nog. När böner, påminnelser, tvättävlingar, lockelser med dejter och allmän klagan inte fungerar, så har jag nu övergått till att bara tvätta mina egna kläder. Och gemensamma lakarn och handdukar för there is no telling när J skulle känna att “nä nu är det dags tvätta lite handdukar, kanske de fina rosa eftersom vi får besök på lördag och de matchar tvålen som står i badrummet”. Nej, sådant händer inte här. Vilken vånda innan jag bestämde mig för att övergå till att bara tvätta mina kläder.
“Hemska tanke, vilken god hustru gör så mot sin man! Och stackars naturen med alla extra tvättar! Nog måste man ha allvarliga problem om man bara inte kan tvätta, hänga och bära upp lite extra kläder! Det är inte normalt!”
Ja, många var tankarna innan beslutet. Men när man är utbränd så får man göra lite som man tycker. Man orkar liksom inte bry sig vad folk tycker och vad man borde göra. Ni kan tro jag kände mig busig när jag bara tvättade mina egna kläder första gången. Men nu undrar jag om det inte är karma som biter mig i rumpan ändå. Vem annars skulle se till så att jag får en miljon minimala pappersbitar fastklistrade över alla mina svarta kläder…