I dag när jag låg på vårt toagolv med täcke och kudde och trodde jag skulle spy av mensvärk så var det inte så härligt. När jag hade legat där en timme, fortfarande med samma smärta, men med en lever och njurar som ville abdikera pga min överkonsumtion av smärtstillande, då var det fortfarande förjäkligt. Efter ytterligare två timmar i sängen så började det så smått ge med sig och då mina vänner var det lite bättre. Efter ett sådant anfall är jag däckad resten av dagen och rädslan för att det ska sätta igång igen hänger liksom kvar. Det tog ytterligare tre timmar innan jag lyckades ta mig ut på min promenad. När jag gick i skogen så tänkte jag på detta inlägg och hur jag skulle vinkla det. Jag funderade på ” om män hade mensvärk då skulle vi inte ha några män på jorden” men det kändes både gammalt och lite hypotetiskt. Jag gick och gick, och jag tänkte och tänkte. När jag kom hem igen var känslan precis densamma som innan jag gick och jag kom på det. Ibland så är det inte härligt. Ibland så är det inte kul överhuvudtaget. Och jag skulle kunna avsluta med att det är en ny dag imorgon, men det gör jag inte. Summan är att ibland är det bara inte så härligt. Punkt.
-
Caroline
-
Anna
-
Karolina