Det blir inte så många inlägg för tillfället. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det mesta i mitt huvud handlar om hur jag ska ta mig från stället som jag är på just nu, hur jag har hamnat här och hur stressigt samhället är. Jag bjuder er en bit bitterhet:

Samhället idag har inga pauser, förut hade vi söndagsstängt och helgstängda postkontor. Tillfällen som gjorde att vi inte kunde göra mer utan var tvungna att gå hem från jobbet. Posten kom en gång om dagen. Nu har vi istället alltid öppet och postkontor behöver vi inte längre. Mailen kommer under dygnets alla timmar. Vi kan alltid göra mer.

Min psykolog sa att stress är en folksjukdom. Visst har jag hört det förut men jag har aldrig reflekterat över det. Att det numera förbrukas människor på arbetsplatser, överallt och inom alla yrken. Stressen förbrukar människor.

Jag har tänkt på alla symptom, konstant huvudvärk, magen, söndagsångest, trötthet, värk i kroppen, bortprioriteringen av allt som inte är mat, vila och jobb. Vid vilket symptom skulle jag sagt stopp? Min inställning har alltid varit “händer det mig, så händer det andra och då är det normalt”. Men även om stressen drabbar många så är det inte normalt. Och det är verkligen inte bra.

När blir mycket att göra, för mycket att göra?

Tyskarna som har börjat stänga av de anställdas mail under semestern är på rätt spår. Och det borde bara vara början. Allt borde stängas av under icke arbetstid. Vi människor har ju uppenbarligen så svårt att göra det själva.

Och det är förresten en företagsidé till som jag ger bort: ta fram en modell för hur man stressbantar en arbetsplats, sälj in det till företag, implementera och led vägen mot ett mindre stressigt samhälle.

För en månad sedan så var jag helt säker att jag var långt ifrån den punkt jag är just nu. Tji fick jag.

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Carro

    Jag var nog som mest säker på att jag var långt från denna punkt, precis innan jag var där. Kanske just därför man hamnat här?