Jag springer runt med som besatt med min vetekudde. Det hinner knappt gå en kvart innan jag slänger in den i micron igen och lägger den på mina värkande axlar, rygg eller bäcken. Nu undrar ni klart vad som har hänt?
Det ska jag berätta för er. Jag har efter nära fyra månaders uppehåll tränat ett pass. Ja, eller det var faktiskt två pass. Nu drar kroppen ihop sig och varenda muskel och muskelfäste värker.

Jag var på ett riktigt avslappnat ställe i Malmö och tränade. Där och då insåg jag varför Malmö har ett speciell plats i mitt hjärta. Jag möttes av en man med små blommiga cykelbyxor och ett linne som visade halva kalaskulan till mage. Detta möttes inte av spott och spe, eller ens några himlande ögon, som det skulle i många andra delar av landet. Han tränade på med sitt röda hår på ända och med kalaskulan på display ivrigt påhejad av resten av gruppen. Det mina vänner är Malmö när det är som bäst. Malmö – staden där du får vara som du är. Lite i jämförelse med Stockholm – staden där du ska vara din egen men ändå vara precis som alla andra. Hoppas inga Stockholmare tar illa upp, eller förresten finns det väl knappt några infödda Stockholmare? De flesta är väl inflyttade och då behöver man ju inte ta illa upp.

Ja det var kvällens slander. Förtal på svenska. Usch sånt gillar jag inte. Ni kloka läsare som är av en annan åsikt gällande Stockholm har ju säkert vett att inse att jag bara raljerade pga mindervärdeskomplexet som boendet i landets södra delar medför.

Posted in Livet
Share this post, let the world know