Jag och J har det väldigt spännande om nätterna, det känner ni till. I natt vaknade jag av att J fullkomligt kastade sig ur sängen mot stolen med alla kläder. Jag tände lampan och frågade vad han gjorde varpå han svarade att en bebis var på väg att ramla ned och att han var tvungen att fånga den. Bra sa jag och somnade om.

I helgen var det min tur. J vaknade av att jag tände lampan, han frågade, helt befogat, vad jag höll på med. Jag berättade att vi haft en orm i sängen och jag var tvungen att kontrollera att den verkligen ålade iväg ut ur sovrummet. Vilken den gjorde och vi kunde lugnt somna om. Skönt att vi har koll på nätterna, hur skulle det annars gå för alla bebisar och ormar?

image

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Carro

    Oh no. Det här bådar illa! Jag och H har alltid pratat i sömnen, men det var först när vi hade en bebis (som iofs alltid låg i egen säng) som H började “rädda” den ur sängen. Helt maniskt kan han vakna och tro att valfri bebis här hemma håller på att ramla ur. Jag kan väl säga att det var lättare att tycka att han gjorde en värdefull insats innan Den Stora Sömnbristen, än det var när han började väcka mig med sina räddningsaktioner… :)