Det är en ny värld som har öppnat sig för mig, det här med fika. På mitt senaste jobb hann jag inte fika, inte på mitt jobb före det heller. Man kan säga att jag inte har tagit fikarast de senaste fyra åren. Men nu har jag tid med det. Det är så härligt, gå ner och puttra igång kaffebryggaren, värma en liten muffins eller bulle och sitta i min ensamhet och fika. Igår märkte jag dock någonting. Jag har blivit lite mjukare i mittpartiet. Först tänkte jag att detta kan ju inte stämma, en ynka bulle här och där, varje dag. Ger det uppmjukande resultat? Jag frågade J och svaret blev att ja, du kanske har blivit lite mjukare, men det gör inget, du är fin ändå.

Idag satte jag på mig mina finjeans och fick det hela ytterligare bekräftat, det är en rejäl utbuktning ovanför skärpet. Jaha, vad gör man åt detta? Mina bullar är jag absolut inte redo att ge upp, samtidigt som jag om några veckor kommer ha bikini som standardklädsel. Nej, det får bli att ta fram den gamla hederliga stegräknaren.

När man tänker på det så har jag faktiskt inte motionerat på flera veckor. Höften har gjort att jag haft svårt att gå, och två bullar om dagen gör kanske sitt till…

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Johan Norén

    Gumman, du är inte fin “ändå”, du är alltid finast – därför heter du Fina-Lina! //J