Byggsura | Bröllopscoach.se – en blogg om bröllop

Vänner,
Ska vi ta renoveringen? Ja, det gör vi för det finns inget annat i livet just nu.

Jag börjar surna till. Alla män vänder sig till J när det kommer till huset. Men det mesta han säger har han hört från mig. Det är jag som har koll på fukt, tak, relining, dränering, färg, stambyte osv osv. J är fysiskt stark och sköter alla kontakter med byggarna och köket men det är jag som kan allt det andra. Jag är huvudet och J kroppen i denna renovering. Han är en mycket bra och kompetent kropp. Han har en projektledande roll och kan också liknas vid ryggraden, men eftersom det är en del av kroppen behöver vi inte orda mer om det. Åter till ämnet.

Det får mig att fundera kring kvinnligt och manligt, egenskaper, arv och miljö.

Jag erkänner att några kilo muskler till skulle vara bra nu när vi renoverar. Jag erkänner också att jag inte orkar lika länge som J. Jag blir trött, sur, grinig, hungrig och får ont på nya ställen som jag inte visste fanns. Men det är mitt hus också, är det givet att det är jag som ska åka och handla saker, laga mat och fixa kaffe bara för att jag är svagare?
Jag vill ju renovera lika mycket som vilken man som helst.

Det gick upp för mig i helgen. J visste inte ens var i huset man tog vatten till vattenkokaren.

Det har blivit ändring i den Norénska villan.

Carro

Känner igen detta. Särskilt när vi hade hjälp av hans föräldrar, då blev jag helt plötsligt hushållerskan. Mycket irriterande. Samtidigt som att det självklart var så att när han bett sin pappa om hjälp var det för att något riktigt tungt skulle göras och då finns det ingen poäng att låtsas som att jag kan mäta mig med en rugbyspelare. Men ändå. Känslan av att man liksom inte vet lika mycket bara för att man inte är lika stark. Fruktansvärt irriterande när man i övrigt känner sig väldigt jämställd och från början lika erfaren på husfronten.
Karolina

Huvudet på spiken Carro, exakt så är det!
Carro

Kom på ett annat exempel: I vår förra lägenhet la jag 2 av 4 golv, själv. Henrik var inte ens med i rummen när jag gjorde dem. Vi la samma golv i hela lägenheten, så det var inte så att jag fick de “lätta” golven. Kommentaren från andra var där och då: “nejmen oj, gjorde du det!?” Det var ju inte direkt så att Henrik lagt in arton golv innan vi träffades, så varför var det förvånande att jag la två golv, men inte han? Nu med lite tid i bagaget låter det dock mer så här “Åh henrik, vi skall byta golv hemma, kan inte du hjälpa till du som är så duktig?”. Vet inte riktigt vad som är mest irriterande ;). Tror man irriterar sig på sådant här när man är en person som är van att bli lyssnad på och ha viktiga synpunkter på övriga områden i livet, men helt plötsligt känns det som att man hamnar på 50-talet. Även om vi känne oss jämställda som par.