Jag särskriver för det är på amerikanska.

Jag vill gå ut med en varning för spinningpassen kl.18.30 på torsdagar på Friskis i Helsingborg. Ledaren har hämtat sin ledarstil från Tyskland, kring tiden då andra världskriget härjade. Musiken har hon dock hämtat från sextiotalet blandat med Smurfhits och rave. Särdeles misslyckad mix.

Hon började passet med att straffa de som satte sig längst bak med att ha på lysrörsbelysningen på dem. Det meddelade hon utan att dra på smilbanden, ungefär samtidigt som hon sa att hon inte ville se några tuggummin. Vips var vi alla tillbaka i fjärde klass. Sedan stod vi hela passet på våra cyklar. Min rygg sa ifrån ungefär halvvägs.

Alla tidigare pass jag gått på så har ledaren sagt att vi ska lyssna på kroppen, att det är sittande position som tar bäst på kroppen och att man ska hänga med efter sin förmåga.

Den här ledaren domderade när tjejerna skulle sitta, killarna skulle köra tredje position, när halva salen skulle köra tvåans position osv.

Genom hela passet var jag så förbannad och klurade på vad jag skulle säga till henne. Jag kom fram till att det allra bästa jag kunde göra var att inte säga något alla, för jag hade nog blivit riktigt, riktigt otrevlig.

Men vid stretchingen blev hon ganska sympatisk, då fick man göra övningarna i sin egen takt. Slutet gott, allting gott. Och aldrig mera torsdagspassen.

Posted in Livet
Share this post, let the world know