Jag valde att ge den livslånga presenten till J. Det var en stooor kompromiss från min sida och det krävdes extremt mycket kärlek för mig för att ge den, för en stor del av mitt väsen tycker inte om det. Och jag vet inte om jag har accepterat det själv än.

Jag valde att ta Js namn när vi gifter oss. Det var min present till J.

Jag tycker det är en förlegad tradition. Varför ska man ta mannens namn? För man alltid har gjort det? Bra anledning. Not.

För att hans namn är snyggare? Helt okej anledning.

För att det är för långt att ta bådas? Ja, det kan jag förstå men varför hans namn, när det gjorts så i hundratals år. Är det inte dags att vi börjar ta kvinnornas namn i hundratals år och sedan bestämmer vilket som man ska göra?

Själv hade jag föredragit namnet Norhed, en blandning av båda våra namn. Fin start på vår framtid med ett gemensamt namn, lika delar mitt och Js. Dessvärre är alla varianter på våra kombinerade namn redan tagna. Och J vill inte byta. Hans namn betyder mycket för honom.

Eftersom det är viktigt för honom så valde jag att ge den gåvan till honom. Men jag behåller mitt eget också, som det känns än så länge. Men det känns som jag har brukat våld på mina värderingar, och det har jag gjort för min kärleks skull. Kärleken får en att göra konstiga saker…

Å vad kul det vore om någon skrev en kommentar om detta!

Gärna för eller emot, arg eller glad spelar ingen roll. Det kanske vidgar mina vyer i frågan och det gillar jag!

Posted in Livet
Share this post, let the world know

  • Linda

    Vilken härlig present att ge och få! Även jag kommer ta hans efternamn eftersom jag tycker att det är fantastiskt fint och mitt är inte så himla fint, vi gick helt på snyggheten och inte vems namn det var. Vi visste bara att vi ville ha samma efternamn, mysigt!
    Hoppas du blir nöjd med ditt beslut!

  • Cecilia

    Det är märkligt vad likt saker och ting är när man själv går och håller på att planera till sitt bröllop.
    Jag och min kille går igenom samma “problem”. Han har ett vanligt namn, inget fult, men vanligt. Medans jag har ett namn som endast två-tre släkter i hela Sverige har. Innan har an alltid sagt att han kommer ta mitt namn, men så friade han… o helt plötsligt gav han det en extra tanke, och nu vill han absolut föra sitt namn vidare, då det helt plötsligt känns väldigt viktigt.
    Jag vet inte vad jag skall göra:( förhandlingarna kommer antagligen fortsätta, men det känns svårt att ge upp en del av sig själv:/ usch.. svårt.
    Känner med dig iallafall!

  • http://sandra.neuman.fi Sandra

    Jag kan förstå dilemmat… även fast jag själv inte hade det problemet när vi skulle gifta oss. För mig var det så självklart att ta hans efternamn, men det var mest eftersom jag inte tycker om mitt gamla efternamn (och så är det “tungt” att skriva under med när man måste lyfta pennan så mycket), och så har jag alltid önskat mig ett namn som bara “flyter på” när man skriver det :) Och att ha olika efternamn var otänkbart för mig, jag vill det ska synas att vi är gifta…. :)
    ..och så är det ju det att det är så ENKELT att bara ha ett efternamn inom familjen (det vet man om man bott i en familj med flera olika efternamn). :) Det var mina tankar om efternamn.

  • Linda T

    Min sambo och jag har lite samma problem. Jag har ett efternamn som ingen annan i Sverige och sambon har ett relativt vanligt efternamn. Jag kan dock ärligt talat säga att jag bryr mig inte om han behåller sitt efternam eller om han väljer mitt efternamn. Vi kommer inte vara mindre gifta bara för att vi inte har samma efternamn.
    :-)

  • Anna

    Vi gjorde en annorlunda grej när vi skulle bestämma hur vi skulle göra i namnfrågan:
    Vi frågade våra mammor! Den som skulle bli mest ledsen över att hennes efternamn inte skulle gå vidare, det efternamnet tog vi :-D
    Vi hade båda ett varsitt efternamn som endast våra familjer hade (har…)
    Lite rolig grej tyckte vi!

  • http://www.brollopscoach.se Karolina

    Vad kul med alla kommentarer!

    Man kan verkligen vända och vrida på det hela. Som Linda T skriver man är ju inte mer eller mindre gifta för att man delar eller inte delar namn. Samtidgt köper jag Sandras resonemang, tänk vad lätt att bara ha ett efternamn. Tar jag dubbelnamn blir efternamnet 12 boktstäver plus mitt förnamn på 8 bokstäver, det är mer bokstäver än vad som får plats på inresepapperna i USA! Opraktiskt.

    Till Cecilia, ni kommer säkert fram till något. Du får trycka på att han är en förebild i jämställdhetsfrågan om han tar ditt namn. Jag har en kompis som efter mycket vändande och vridande valde sin fästmös namn. Coolt tycker jag, modigt. Det kan nog däremot ta ett tag att försonas med tanken. Lycka till i fortsatta förhandlingarna! Du har min röst:)

  • Lizz

    Det där är intressant och svårt.
    Jag har ett efternamn på 11 bokstäver och som jag kan tänka mig heta när vi gifter oss. Min fästman är asiat och har ett efter namn på 2 bokstäver.
    Jag har tre syskon, alla gifta och har valt bort “vårat” efternamn, så för att föra mitt efternamn vidare så skulle jag vilja ha kvar mitt efternamn när vi gifter oss.
    Men jag vet inte om jag kommer få igenom det, kanske ger min fästman bara med sig för att vara snäll, men jag vill ju att om han tar mitt efternamn att han känner sig nöjd och tillfreds med det namnet. Vi har pratat om att mixa våra två namn, det skulle funka MEN då försvinner mitt efternamn ur vår släkt…

    Svårt, ja..
    /Lizz