Det hela hände den 26 juli 2010, vi hade mönstrat på mina föräldrars båt för en veckas segling. Vi låg tryggt i hamn i Skravleviken på Öja och, hade för första gången på två-tre dagar, tagit en dusch. Vinden från havet kylde på framåt kvällen och jag var klädd i vindjacka med luvan uppe, mjukisbyxor, strumpor och ballerinaskor när vi beslöt oss för att ta en promenad över klipporna. Tillslut hamnade vi på en liten naturlig soffa i klippan. Lite som förlovningssoffan som Kronprinsessan och prins Daniel satt i. Fast i sten förstås och istället för 100 journalister hade vi havet och solnedgången som utsikt.

J frågade om jag inte ska ta av mig luvan så att vi kan prata lite. Jag sa nej, för mitt blöta hår skulle bli kallt och kyla ner hela mig om jag tog av mig luvan och lät vinden leka fritt. Min kompromiss blev att jag tog fram öronen ur luvan men lät den vara upp. Jag såg ut lite som Banarne. Med det så tog J till orda och berättade att han för ett år sedan tyckt att skärgården skulle vara en fin plats att fria på. Han pratade vidare om detta men de orden hörde jag inte. I mitt huvud virvlade tankarna ” är det nu det händer? Men det kan ju inte hända nu, jag ser ju inte klok ut! Men det är ju en väldigt fin plats.  J har ju inte borstat tänderna.” Jag kom på några nanosekunder fram till att det visst var en underbar plats för ett frieri, rent av den bästa platsen i världen. Jag slet av mig luvan och fluffade till håret. Satt rak i ryggen och såg på när J gick ner på knä.

Sedan följde en underbar förklaring om varför J vill leva sitt liv med mig. Jag tänkte att det här måste jag komma ihåg. Men alla ord är borta, jag kommer bara ihåg känslan där jag satt med tårar i ögonen och sa ja till min älskade.

Posted in Livet
Share this post, let the world know