Igår var min första semesterdag. Den var helt underbar och förtjänar ett eget inlägg, även om det är i efterhand. Jag är dålig på att blogga direkt när något händer, ofta kommer inlägget någon eller några dagar i efterhand. Men vad gör det egentligen? Tid är bara timmar som går, minnen är det som består. Och vad spelar det för roll när något händer, det viktiga är väl att det händer?

Jag började med att vaxa benen, skura duschen, rengöra köket, fixa naglarna, lägga mig och sola i parken, äta sallad, byta om, hasta till pedikyren, shoppa och fika med världens bästa Tanja. Sedan gick jag hem och grillade på innergården. Alla som känner mig vet att jag är den mest laglydiga medborgaren som finns. Jag håller hastighetsbegränsningarna, jag kissar inte bakom buskar i staden, jag parkerar där man ska och säger till om jag får betala för lite på ICA.

Den laglydighet gjorde att jag fick ångest när min grillrök förpestade hela innergården. Jag ringde till J med panik i rösten och sa att jag skulle avbryta min grillning och steka klart dem inne. Klockan var 21 och J var kvar på jobbet. Jag stod själv med darrande ben och såg hur grannarna kastade arga blickar på mig och stängde sina fönster. En kvinna som bor högst upp drog igen sina gardiner, satte sig på knä och kikade ut på mig. Svart i blicken. Så fort jag tittade dit så stängde hon gardinerna.Om och om igen lekte vi den leken.

När jag precis tagit av min mat, alldeles för tidigt, kom ett par grannar. Jag frågade vad de ansåg om min grillning och de tyckte jag skulle fortsätta. Stärkt av dem lade jag på köttet igen. Sedan kom en annan grannfamilj och tackade för att jag vågat börja grilla på innergården. Tydligen har det aldrig gjorts innan, nu kommer även de att våga.

Nu kanske ni sitter och förfasas över dels min räddhågsenhet men också min respektlöshet mot övriga icke grillröksälskande grannar. Då kan jag bara berätta att i Helsingborg så har en man fått rätt att grilla på sin uteplats, trots att det finns balkonger ovanför. Med den och de två grannarnas uppmuntran kommer jag att våga grilla igen. Men ännu hellre kommer jag gå ut i parken, så slipper jag oroa mig. Samma princip som när jag håller hastighetsbegränsingarna, min blåsa under kontroll i stadsmiljö och parkeringen. Gör jag rätt, så gör jag inte fel och då behöver jag inte oroa mig. Jag är ett får, som går i fållan, det gör mig trygg.

Posted in Livet
Share this post, let the world know